| Signerat Kjellberg |

Vi ses snart igen

Den här bloggen gör nu efter mer än sju år ett längre uppehåll.

Jag kommer att återkomma och det sker kanske i en lite annan form. Det får den närmaste tiden och ett tillfälligt avbrott här visa.

På återseende!

Vardagsmotion har väckt mina trötta ben till liv

Av naturen en skeptiker. Så är det med mig i många fall. Jag vill gärna vara övertygad om saker och ting innan jag fullt ut accepterar det goda med det hela.

Åka kollektivt istället för att åka egen bil är en sådan vändning under galgen.

Förra våren fick jag tummen ur och såg till att komma igång med lite vettig motion igen. Jag började springa och det gick sisådär. Inte för att konditionen kändes som ett hinder utan för att jag hela tiden fick muskelbristningar i mina vader.

Jag sprang sista gången 2010 i slutet av augusti. Det kändes ganska trist att hela tiden få så ont och en rejäl förkylning gjorde att det inte blev mer under hösten.

När jag för någon vecka sedan bestämde mig för att starta upp det hela för 2011 var det med en viss oro för att samma skit skulle ske igen. Första rundan på 4,5 km gick dock bra. Det var regnigt och halvmörkt, men jag fick inte ont vare sig under eller efter rundan.

Den andra på samma sträcka gick ännu bättre och utan minsta tendens till smärtor.

Tredje rundan, igår kväll på 6,5 km, har nu fått ett dygn på sig att ge sig tillkänna och det finns inte ens en träningsvärk att uthärda. En jämn och fin runda som hela tiden höll sig runt 5,45 per kilometer.

Det låter ju märkligt men "hemligheten" bakom att det som inte gick förra året nu fungerar så bra är vanlig hederlig vardagsmotion.

Det handlar om att jag sedan i augusti åker den där bussen och det där tåget till och från jobbet och promenerar drygt 4 km varje dag mellan jobbet och stationen i Göteborg istället för att åka bil mer eller mindre från dörr till dörr utan någon aktivitet.

Vanlig hederlig vardagsmotion tycks ha väckt mina 40-åriga ben till liv och undvika att gamla trötta muskler faller sönder som torrt gräs. 

Jag räknade ut att det handlar om att jag mellan centralen och Järntorget i Göteborg har promenerat närmare 60 mil sedan i augusti. 

Nu handlar det om att fortsätta och ett mål att nå är att springa en mil på 55 minuter innan juli månad.

Just nu känns det som att stjäla godis från ett barn. I nästa vecka kanske som att bestiga Mount Everest

När jobbar småbarnsföräldrar egentligen?

Att ha små barn och samtidigt arbeta är som de flesta vet ett pussel att lägga med vård av barn och dåligt samvete både för att man kanske tycker att barnen är för mycket på dagis och att man i perioder är borta från jobbet mycket.

Trots detta så trodde jag att det ändå var så att de allra flesta familjer med barn upp till skolstarten, efter den första spädbarnstiden, hade sina barn på dagis för att arbeta. Men alldeles uppenbart är det många, många som väljer att arbeta deltid under större delen av denna tid fram till 6 år. På annat sätt kan i alla fall inte jag tolka närvaron av barn på dagis när jag lämnar eller hämtar mina två barn på 3 och 5,5 år.

Vår förskola har två avdelningar med närmare 40 barn totalt. På den avdelning där båda våra barn nu finns är det 22 barn.

När jag lämnar 7.15 så är det sällan mer än 3-4 barn på plats på båda avdelningarna och när jag hämtar strax efter 16.00 på eftermiddagen så finns det oftast 6-7 barn kvar totalt.

Jag har inga moraliska eller andra synpunkter på att de andra barnen har kortare dagar än vad mina barn har. Men jag kan inte tolka det på annat vis än att 85 procent av alla de andra barnens antingen har en förälder som arbetar deltid och kan lämna/hämta efter/före den tid som vi gör eller så har de en far- eller morförälder som utför den enda delen.

Våra barn är på dagis i 9 timmar varje dag. Det är vår arbetstid plus en timmes pendlingstid. Ingen spilltid.

Jag har pratat med några andra bekanta som upplever exakt samma sak på deras dagis. Inte heller dom förstår hur så många antingen har råd att arbeta deltid eller har någon som så frekvent hjälper till att hämta deras barn.

Ska man se fördelarna med det så innebär det att våra barn får en lugn start och en mer dämpad avslutning på dagen innan de ska hem. Men det är ändå inget svar på hur så många andra lyckas få till sin vardag med en betydligt kortare tid på dagis för deras barn.

Är det vi som är så råbarkade föräldrar att vi låter våra barn vara på dagis så outhärdligt länge i förhållande till de flesta andra eller hur hänger det ihop egentligen?

Positivare inställning till trängselskatter i Göteborg

Jag är en av alla de som skeptiskt har sett kollektivtrafik som ett alternativ för mig att pendla mellan Bollebygd och Göteborg till mitt arbete.

En målsättning i familjen nu i sommar har gjort att jag kröp till korset och nu delvis ägnar mig åt att åka buss och tåg till jobbet. Precis som jag redan innan räknat ut så handlar det om en tidsförlust på i runda slängar en timme om dagen för mig.

Det är en inställningsfråga till viss del men visst är det märkligt vilket oerhört dåligt utbyggt järnvägsnät vi har i det här landet och där mitt exempel är trafiken mellan Göteborg och Borås.

Det går i princip inte en enda dag med tågresor utan att tåget måste stanna på en perrong eller mitt ute i skogen för att invänta mötande tåg. Tiden för en tågresa mellan Göteborg och Bollebygd, som med bil tar 30 minuter, är i bästa fall 45 minuter. Något som säger det mesta.

Trots detta har jag ganska länge nu varit förespråkare för trängselskatter i Göteborg precis som i Stockholm. Nu har jag delvis tagit steget över till kollektivtrafik ändå och jag ser fortfarande inte det förslag som ligger för Göteborg som en tillräckligt stor faktor i valet mellan bilen och kollektivtrafiken.

Det krävs mer för att göra en större skillnad och inte minst måste tiden för kollektivresan kapas betydligt för att locka över människor i större mängd.

Den positiva inställningen till trängselavgifter i Göteborg har ökat markant och sannolikheten för att det införs i någon form är idag betydligt större än för bara ett år sedan. Positivt och bra så länge pengarna kommer både Göteborg och regionen i närheten tillgodo.

Läs även andra bloggares åsikter om trängselavgifter, göteborg, trängselskatt, kollektivtrafik, samhälle, politik, val2010, Intressant.se

Sofia, Jerry och Niclas - Mina digitala ledstjärnor

Under de år som jag har befunnit mig i den digitala internetdjungeln, och på olika sätt iakttagit och deltagit i vad som skrivs och diskuteras på bloggar och andra delar av det som idag kallas social media, så är det ett antal personer som lite mer än andra har påverkat mig.

Det är inte i första hand att jag är deras idoler, och blint beundrar skickligheten i vad dom skriver, utan att dessa människor har fått mig att tänka annorlunda och reflektera på ett sätt som jag annars inte hade gjort med självklarhet. Kanske är det just detta som är skickligheten.

Så här följer, utan inbördes ordning, några av mina digitala ledstjärnor i livet:

Jerry Olsson har funnits med i mitt bloggläsande så länge jag har vetat vad en blogg är för något. Han bloggar om en rad olika saker och engagerade sig bland annat starkt i frågan Liza Marklund och boken Gömda.

När han väl engagerar sig i något som berör andra än honom själv så gör han även det jäkligt bra, men det som är den röda tråden i hans skrivande är det om honom själv och de upp- och nedgångar i livet som han genomlever. Han har vid några tillfällen lagt ner sin blogg för att sedan återkomma ganska snart igen med sina hudnära beskrivningar om sig själv och sin livssituation.

Han visar upp ett enormt mod när han blottlägger sitt liv och sina problem och kanske har detta gjort en del till att jag ibland vågar dela med mig av på min andra mer personliga blogg.

Att han vågar blottlägga sina innersta tankar har inte enbart varit positiva för honom. Jag vet att det under en tid fanns dom som gick hårt åt det som var rop på hjälp och bekräftelse men som istället användes för att raljera och för att häckla honom.

Jerry bloggar på Ord av Jerry och återfinns även på Twitter som @JerryOlsson.

***

Sofia Mirjamsdotter har jag inte läst lika länge som Jerry, men även henne började jag följa på den personliga blogg som är döpt efter hennes eget alter ego på nätet där hon kallar sig Mymlan.

Numera är Sofia en av landets mest välbekanta ansikten och namn när det gäller att prata om social media med allt vad detta innebär.

Hon viker inte undan för att framföra sin egen uppfattning även om den går emot den rådande opinionen. Hon har en tydligt linje i vad hon skriver och säger och är en av de som får mig att tänka ett varv extra i olika frågor där jag har trott mig vara klar med min uppfattning.

Även Sofia är, precis som Jerry, en person som skriver om livets upp och nedgångar, både historiskt och nu, på ett sätt som får mig att stanna upp och fundera samtidigt som det också är något som imponerar och ger kraft till andra.

Sofia bloggar på sin egen blogg och på Same same but different. Hon finns på Twitter som @Mymlan.

***

Niclas Strandh är en hörnsten i min digitala vardag sedan många år tillbaka. Han har hela tiden jag följt honom arbetat med reklam i någon form. Först på byrå och numera som creative planner och social mediestrateg i det egna företaget Strandh.DigitalPR.

Hans bloggar har varit ett antal olika. Den där jag började följa honom var på Researcher och sedan på Deepedition där hans syn på olika samhällsfrågor tydligast framträder.

Niclas är en av de som fått mig så intresserad av allt spännande som har hänt och händer inom de sociala medierna och den utveckling som påverkar alla i samhället oavsett jobb och egentlig inställning till det hela. Det är också genom honom som jag på ett mycket bättre sätt nu förstår sambanden och logiken i många av de delar som har med reklam och marknadsföring att göra och som påverkar så mycket mer än bara det man tror.

Hans bakgrund som före detta präst och ett antal andra saker som jag kan känna igen mig i är sådant som gör att mitt förtroende för hans kunskaper och åsikter är mycket högt.

Det kan var extremt vassa ord som skrivs mellan varven, även om det av olika orsaker kanske är mer ovanligt idag, samtidigt som det finns en enorm känsla för andra människor och deras situation.

Niclas olika bloggar har jag nämnt. Han finns också på Twitter med namnet @deeped.

***

Detta är tre personer som jag uppfattar som mycket olika egentligen, men som har en gemensam nämnare som har gjort att jag har följt deras digitala fotspår under många år och aldrig egentligen ens snuddat vid tanken att sluta följa det som skrivs.

Jag tror att det hos alla dessa tre personerna finns en historia och en synlig drivkraft i vad de delar med sig av som jag till viss del kan identifiera mig med. Inte på samma vis, men med en öppenhet och en knivskarp syn på sig själva med de styrkor och svagheter som så många andra har så enormt svårt att för det första erkänna och allra minst våga prata om.

Ingen av de tre har jag träffat i livet utanför det digitala och ändå är det med en känsla av att man känner dom och deras liv på samma vis som många andra som finns runt omkring en i det gamla vanliga livet utanför internet.

Det finns många andra som på olika sätt berikar min vardag med sitt bloggande och sitt kommunicerande på internet.

Det här var tre personliga favoriter med ett personligt tilltal.

Vi får se om jag återkommer med några favoriter som starkt har påverkat mig inom den politiska delen av sociala medier.

Andra bloggar om: social media, internet, niclas strandh, sofia mirjamsdotter, jerry olsson, deeped, mymlan, Intressant.se

Lost in paradise - familjens nya reseblogg

I dagarna har jag, eller rättare sagt vi i familjen, satt upp en ny blogg.

Den heter Lost in paradise och är tänkt att vara en plats där jag och min fru gemensamt kommer att skriva om vår planer, förberedelser och genomförandet av en långresa med hela familjen under våren 2012.

Just nu ser sträckningen ut att bli Vietnam-Nya Zeeland-Hawaii-Las Vegas-Miami-Karibien-New York. Hur den ser ut om någon månad eller när vi gör bokningen återstår att se.

I alla fall är det en ny blogg och det är något nytt för min del där jag nu ska dela en blogg med min fru. Bara det kan ju bli spännande!

Andra bloggar om: äventyr, långresa, asien, australien, nya zeeland, vietnam, hawaii, semester, resor, Intressant.se

Urbanears Plattan, Thomas Sabo och K2 Apache Radius

Det var en mycket bra fyrtionde födelsedag igår.

Väckt av fru och barn med paket. Heldag ensam med barnen och lite firande tillsammans med bröders familjer och mamma på kvällen.

Jag fick till och med några presenter och vilka sådana sedan.

Min extrema begåvning som utförsåkare, som visade sig i vintras för första gången, gav mig ett par nya skidor K2 Apache Raidus.

 

Min uppenbara brist på tidsuppfattning gav mig en Thomas Sabo WA0022

   

Mina kassa originalhörlurar till iPhone gjorde att min önskan om ett par Urbanears Plattan blev verklighet

   

Dessutom såg min fru till att jag inte längre behöver använda hennes fula Foppa-tofflor när jag hämtar morgontidningen. Ett par egna tofflor finns nu i min skolåda.

Andra bloggar om: urbanears plattan, k2 apache radius, Thomas Sabo

Den 7:e

Det är den 7 juli. Jag fyller år.

Det är fyrtionde gången. Ytterligare ett decennium i livet har passerat.

När jag fyllde tretti satt jag där som singel och tyckte att den 7 juli 2000 var en rätt miserabel dag. De 10 år som har gått sedan dess har handlat om en positiv resa in i äktenskap, föräldraskap och ett gott familjeliv utan några egentliga problem av allvarligare art. Det är snarast så att jag idag tar allt som i grunden är positivt alldeles för mycket för givet och kanske glömmer bort det goda livet.

Vissa säger att det handlar om att gå in i medelåldern. Jag föredrar istället att beskriva det som Lundell gör:

Förti är din ungdoms ålderdom
Femti är din ålderdoms ungdom

Oavsett vad man väljer att kalla det så är det de facto så att jag fyller 40 år. Det är en märklig känsla som har smugit sig på. Givetvis är det lätt att konstatera att man inte är tjugo längre och detta vill jag inte heller vara.

Jag trivs väldigt väl med mitt liv i den ålder jag nu befinner mig i alldeles oavsett vad passet säger att jag fyller.

Att gå över gränser som är symboliska, mer än att de är avgörande rent praktiskt, är ändå svårt att förhålla sig till. För även om jag personligen inte kommer att känna mig äldre efter idag jämfört med dagen innan så är jag ändå 40 år gammal och man jämförs fortfarande mycket mer emot sin ålder än vad vi borde göra. Jag gör det själv och jag räknar med att andra inte är speciellt mycket bättre.

Det jag kan konstatera är att tiden går fort. Det är 22 år sedan jag började jobba efter skolan. Då var min första nära arbetskamrat 40 år och jag tyckte att han var ganska gammal då. För att vara ärlig tyckte jag att han var lite gubbig på den tiden. Det märkliga är att han har fortsatt att se lika gammal ut i mina ögon ända sedan dess och när han nu är 62 så ser han snarare yngre ut än vad åldern säger.

Nu är jag själv där i den åldern och om jag ser gubbig ut, vilket jag för övrigt inte ens kan tänka mig, är upp till andra att bedöma. Jag känner mig i alla fall inte så gammal som mina egna fördomar talade om till mig för mig att jag borde göra när jag för 20 år sedan betraktade en 40-åring som stod framför mig.

Under alla omständigheter handlar de kommande tio åren i livet om att gå ifrån ungdomens ålderdom till ålderdomens ungdom och ett liv med allt större barn som ska växa till tonåringar. Förändrade villkor och nya möjligheter.

Vilka dom möjligheterna är, med tanke på allt positivt som har inträffat det senaste decenniet, är svårt att förutspå.

Men drömmar finns där i bakhuvudet. Drömmar som ser fundamentalt annorlunda ut idag än för tio år sedan. Drömmar om att skapa något eget. Drömmar om att utveckla den ådra av skriverier som jag har konkretiserat de senaste fem åren. Drömmar om att leva och bo i New York något år. 

Tillsammans med förutsättningarna så ser jag ganska annorlunda ut idag. Ja, förutsättningarna fanns där givetvis även för tio år sedan, men nu har de genom olika lyckliga omständigheter och eget personligt slit även blivit verklighet. Det är detta som skapar nya drömmar.

Det är inte så mycket att passera zenit och sedan falla utför som det hela handlar om. Istället är det nu, väl uppe på den positiva och stabila plattform som jag hamnat på sedan tretti, som livet ska fortsätta att levas.

Livet mitt emellan ålderdom och ungdom är, om man tänker efter en stund, en ganska angenäm tid att ta klivet in i.

 

Min lillebror och jag vid pappas vita Opel Rekord på en västkust-camping sommaren 1975.

---

En grund till denna text har tidigare publicerats på min andra blogg, men den dag som idag är gav mig några nya tankar som passade bäst att väva in tillsammans med det tidigare.

Andra bloggar om: födelsedag, ålderdom, ungdom, medelåldern

It was five years ago today

Idag är det redan fem år sedan min äldsta dotter föddes.

Den dagen i april 2005 som hon kom hade föregåtts av en lång dag och en halv natts färd som avslutades dramatiskt, men lyckligt tidigt de morgonen. Ett dramatiskt avslut och en start på ett liv som nu har pågått i dessa fem hela åren.

Det går fort och det är så mycket som händer. Samtidigt är det också lätt att glömma bort hur fantastiskt det är och vad som händer med denna envisa lilla tjej.

Hon är, som sig bör, en mix av mig och min fru. Försiktighet och en viss ängslighet inför nya situationer är något som jag känner en stark koppling till. Där ser min fru till att hon vågar utmana ängsligheten och på rätt sätt pusha henne framåt när jag kanske istället vill låta henne bestämma själv.

Detta gör att hon själv har insett att hon kan så mycket mer än vad hon först trodde. Jag är så stolt över vissa saker som kan ses som självklara men som jag vet är något som sker tack vare att hon vågat utmana och gå över en magisk gräns där hon sedan själv är så stolt så att hon håller på att spricka och hela hon lyser av självförtroende.

Hon är en liten pysseltjej och har en konstnärsådra med teckningar som har en detaljrikedom som ibland är förbluffande.

För ett tag sedan fick hon motvilligt låna vår kamera och ta lite bilder. Jag trodde att det skulle vara en laddning med bilder som bara skulle kastas i papperskorgen när jag laddade in dom i datorn, men jag satt helt förbluffad och tittade på de bilder där hon hade arrangerat sina leksaker som hon sedan tagit kort på. En enorm tankeverksamhet bakom med tanke på att det var första gången hon ens höll i en kamera och fotograferade.

Jag har gjort en sammanfattning i bildformat med en bild från varje månad sedan hon föddes i april 2005.

Grattis på födelsedagen min första lilla prinsessa!

När ett företag förlorar sin själ och sitt förnuft

Det finns alltid orsaker till varför företag gör olika typer av förändringar i sin verksamhet.

Förändringar i sig är nödvändiga för att driva verksamheten framåt. Men det finns olika sätt att göra det på och attityden till vad man gör är avgörande för förtroendet i förändringsprocessen.

När det övergår från en tid av förändringar för att justera riktningen på verksamheten, till att bli en ständigt pågående ovisshet över vad som ska hända nästa dag, vecka eller månad så är det inte längre något som gagnar verksamheten. Så kan det få vara under en begränsad period, men inte år efter år. 

Istället börjar nyckelpersoner att dra öronen åt sig, och hoppa på andra möjligheter med en ljusare och sundare syn på framtiden, vilket leder till att kompetens och styrka att stå emot förändringar som inte är av godo. När nyckelpersoner försvinner så börjar även anställda i skiktet där under fundera över sin plats i verksamheten och ser sig om efter annat.

Ingen enskild anställd är så stor och viktig att det äventyrar ett företags utveckling, men flera eller många avhopp under relativt kort period är inte av godo. I vart fall inte när det handlar om att gå från toppen, hamna i ett sluttande plan och kanske till slut börja visa tendenser på att i vissa avseenden falla fritt.

Fokus på huvuduppgiften i verksamheten glider sakta men säkert över till en problemhantering och en kortsiktig brandsläckar-mentalitet som bara borrar det hela allt djupare ner i ovisshet och tappat fokus.

Jag började en gång i tiden, i mitten av 90-talet, att arbeta på ett företag som då rent hanteringsmässigt låg på en låg nivå. Det var lokaler och allmän hantering som behövde utvecklas till något modernt. Men det fanns en glöd och en ambition bland nästan alla som arbetade på företaget att utveckla det till något bättre och att det skulle ske med gemensamma ansträngningar och genom att låta individer ta sitt ansvar för sin del av verksamheten.

Nya bättre förutsättningar skapades genom förvärv av nya lokaler där allt kunde samlas under ett tak, en IT-struktur utvecklades till att innefatta alla delar, ett kvalitetsledningssystem togs fram och alla var delaktiga i förändringen. Just då insåg inte alla att det var så, men i efterhand har även skeptiker insett vilken fantastisk tid detta var och hur bistert det sedan kom att bli.

Jag vet inte hur många timmar utöver de 40 ordinarie som var och en la ner på att få till det på ett bättre sätt än tidigare. Det skruvades hyllor i veckor och månader, det polerades golv och byggdes hängställningar. Ansvar fördelades ut och togs om hand av var och en.

Verksamheten fortsatte sedan att växa i rekordfart och lokaliteterna blev efter bara några år återigen ett problem att hantera. Men även detta skedde på ett bra sätt och känslan för att gemensamt föra företaget framåt fanns kvar.

Så här såg det ut fram till mitten av 00-talet när en försäljning till nytt riskapitalbolag skedde. Här någonstans väcks den stora förändringsivern och omstruktureringen för vårt företag och alla andra i koncernen till liv på allvar. Stora expansionsplaner tillsammans med interna sammanslagningar gör det dagliga arbetet för var och en otydligt.

Eget ansvar för uppgiften flyttas, trots uttalade ord om en fortsatt platt organisation med nära till beslut i det egna företaget, högre upp och till fler mellanchefer på koncernnivå än någon vettig människa kunde se vara nödvändig. Förtroendet för individen kapades och ersattes successivt med rapporteringar och starka inskränkningar i befogenheter.

Givetvis fanns det även goda tankar om att utnyttja gemensamma krafter på ett bättre sätt och inte lägga krut på att göra saker dubbelt upp. Allt var inte av ondo, men det skedde på ett mer opersonligt och kortsiktigt sätt utan det rätta perspektivet på var någonstans man egentligen ville nå. Jag hade förmånen att under delar av mina sista år ha en mycket bra närmsta chef som inspirerade och gjorde mig och mitt arbete bättre. Tyvärr såg jag betydligt fler som inte märkte just detta.

Jag slutade själv för snart 2 år sedan och om jag då trodde att det värsta var över så trodde jag fel. Det som har pågått sedan sommaren 2008 är en slakt av de sista spillrorna från ett företag som en gång i tiden byggdes och förvaltades genom ett hederligt ägarskap, en personal som fick och förvaltade sitt förtroende och en gemensam riktning som syftade till att göra det bästa för kunden i alla lägen.

För mina gamla kollegor har det handlat om praktiska förändringar som i flera avseenden, på ytan, har syftat till betydligt bättre förutsättningar att utföra jobbet, men som när det väl kommer till kritan visar sig vara enormt ödesdiger för den enskilda individen och hans eller hennes kämpande för företagets räkning.

Många fler har lämnat efter mig och igår fick några av de allra bästa personerna som jag var chef och kollega för beskedet att de inte längre är behövda av företaget. Deras arbete de senaste 5-10 åren är inte längre något värt när man har slagit samman all personal oavsett kompetens och annan initierad kunskap i en enda klump. Då är det medlemskap i facket som avgör om man är kvar eller inte.

Inte ens inom ramen för den personalstyrka som fanns under mitt ansvar har det skett en tillbörlig gallring av personalen. Kompetens har ratats och inkompetens, eller i alla fall en betydligt lägre kvalitétsnivå, har premierats för den fackliga gemenskapen.

Först har företaget drivit allt till sin spets och varit stenhårda i sina rationaliseringar och sedan kan man inte ens stå emot ett starkt men oerhört korkat fack som bara ser till att en person är medlem i facket och fullkomligt ignorerar att det finns en kompetens på individnivå som man inte bara kan slänga ut om man är intresserad av företagets fortsatta framtid.

Jag jobbar idag hos en konkurrent till denna, min gamla arbetsgivare, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig helt bedrövad över hur det är möjligt att driva något, om inte affärsmässigt, så i alla fall utifrån förnuft och vanligt hederligt folkvett så långt ifrån det jag en gång var med och arbetade för med stor glädje. 

Jag har ingen aning om hur allt som har hänt de senaste åren har genererat förbättrade möjligheter att på sikt leverera en bättre helhetsprodukt än vad man tidigare gjort. Det intressanta är om någon vet det.

Det jag dock vet är att det i så fall kommer att ske med en helt annan utgångspunkt och utan det utdelade personliga ansvar och förtroende som en gång byggde en stark verksamhet med ett gemensamt mål.

De ekonomiska muskler som bevisligen finns skulle ovillkorligt kunna sopa banan med de flesta konkurrenterna på banan, men utan rätt fokus och inställning till helheten så är det långt ifrån någon självklarhet. Det har jag sett tydliga konkreta bevis för de senaste 2 åren.

Men i första hand handlar det nu inte om konkurrenters framtida förmåga utan om det oerhört tråkiga besked som vissa fullkomligt oförtjänt fick igår. Det senaste äckliga exemplet på ett företags osjälsliga och förnuftsfria agerande.

Historien om en pappa

Imorgon skulle min pappa ha fyllt 80 år om han hade levt. Nu blev det inte på det viset.

Jag har på min andra blogg skrivit min personliga historia om honom och hans liv.

                

  Carl Tage Gottfrid Kjellberg 1930-03-17 -- 2002-01-09

Andra bloggar om: pappa, födelsedag, liv, död, förälder

Fem år av bloggande från Kjellberg

5 år.

2420 inlägg.

440 179 unika besökare.

Så ser faktiskt verkligheten ut när mitt bloggande nu fyller 5 år.

Till det kommer ytterligare nästan 26 500 besök på en vilande sportblogg, en bildblogg och en mer privat blogg. Antalet unika besökare är säkert inte den exakta siffran, men det är i alla fall vad Statcounter har mätt upp sedan februari 2005.

Det finns många bloggar som har enormt många fler läsare än vad jag har eller någonsin kommer att få. Men det är inte längre enorma läsarskaror som är huvudmålet med mitt bloggande utan att i första hand göra det för att det är roligt.

Det fanns en tid när större läsarsiffror tog lite för stort fokus och kanske gick ut över glädjen. Nu för tiden ligger besöksantalet i snitt runt 250 per dag och det mesta är kopplat till att jag idag skriver ungefär hälften så många inlägg som för något år sedan och inte lika ivrigt skrapar upp alla tänkbara länkar som finns kring ett ämne.

Fokus i mitt bloggande har successivt förändrats under de här fem åren. Från början var det ganska spretigt med betydligt mer om sport än vad det är idag. Sporten har istället fått ge vika för den utveckling som sociala medier i stort har spelat sedan mitten av 00-talet.

Huvudfokus har ändå hela tiden varit mitt intresse för aktuella samhällsfrågor och politik. Det är även där som jag tror att det kommer fortsätta vara.

Det finns egentligen inte något negativt med de här 5 åren av bloggande. Det enda skulle i så fall vara när det dyker upp små äckliga troll i kommentarerna som inte har någon som helst förmåga att hålla sig till vare sig ämne eller god ton.

Allt det andra är positivt där nya kontakter, ett kraftigt förbättrat sätt att uttrycka mig, förmåga att tvingas se saker ur olika perspektiv och en i det stora hela positiv respons är bara några saker.

Andra bloggar om: blogg, bloggande, social media, kjellberg, samhälle, politik, sport, Intressant.se

Sorg av kött och blod

Det är märkligt hur en helt okänd människa kan framkalla känslor hos mig som inte bara borde dyka upp sådär. Jag tror inte för en sekund att jag hade reagerat mer än med en liten notering i kanten innan jag själv blev pappa. Då hade jag inte tillåtit mig att reagera som nu.

Att läsa om själva nyheten som en kort rapportering är lika anonymt som allt annat. Att sedan läsa om den ur det personliga perspektivet av kött och blod är något helt annat och berörande.

Det är en beskrivning av en far om en son som förolyckats för några dagar sedan och det är så hudlöst och glasklart beskrivet, med bara någon dags perspektiv nästan helt utan sömn, att det inte går att väja undan och inte bli berörd.

Det skulle kunna var du eller jag som fått uppleva och genomlida samma utomjordiska händelse som bara inte får ske med ens egna barn.

Det är syskon, en fru och svärföräldrar. Det är telefonsamtal, sms och kramar i stor sorg och förtvivlan. Sorg av kött och blod som obevekligt kryper sig på och jag hoppas att jag aldrig någonsin tvingas uppleva något som är i närheten av detta.

Fler bloggar:

Mymlan, Peter Barlach,

Andra bloggar om sorg, död, familj, vänner, olycka, Intressant.se

Min personliga resumé av decenniet som gått

Att det redan har gått 10 år sedan millennium-hysterin och den där nyårsaftonen och festen i min bror Magnus lägenhet i Rånnaväg känns märkligt. Samtidigt så har det, när jag tänker igenom vad som faktiskt har skett i mitt liv på 10 år, hänt ofantligt mycket och där nästan allt har varit positivt.

Jag försöker mig här på att minnas åren under 00-talet, från slutet av 90-talet och till nu, och jag gör det år för år:

2000

Millenniet inleddes med en iskall nyår och fortsatt liv som ensam på Alideberg i Borås där jag fortfarande bodde kvar i den lägenhet som varit min och den förra flickvännens gemensamma bostad under ett par år 96-98 innan vi bröt upp.

Det var inget fel på lägenheten i sig. Fantastisk utsikt från åttonde våningen och en helt okej hyra. Men något sa mig ändå att det var dags att skaffa en egen ny bostad igen. En lägenhet som inte bar några spår som framkallade sentimentala tankar och orimliga förhoppningar som inte förde något gott med sig.

Min nya bostad i Borås låg inte på åttonde våningen utan var istället belägen på markplan med utsikt över mitt jobb. Det var 150 meter från dörr till dörr och jag trivdes verkligen med detta skifte som skedde under en period när väldigt många positiva saker hände i mitt jobb. Sedan hösten 1999 hade jag haft ansvar för en del av lagret på Johan Skoglund AB, som senare blev Kwintet Corporate Wear och nu heter Indiform, och från augusti 2000 blev jag officiellt lagerchef för alla lagerdelar.

Det var en stor omställning att gå från en i gänget till att faktiskt vara deras chef. Det fanns en som inte klarade av detta utan istället ansåg sig själv vara den bäst lämpade för jobbet. Han var min bäste vän på den tiden, men hans beteende, när han inte kunde acceptera att mycket snack inte gav honom det jobbet som han trodde sig ha i en liten ask, gjorde att vi ganska snabbt gled ifrån varandra. Han tog första bästa chans att sticka till ett annat jobb och det var med facit i hand det bästa som kunde hända mig i min roll som ny lagerchef. Hans attityd hade annars blivit en mycket svår belastning för mig.

Den här sommaren passade jag på att fylla 30 år. Jag hade inte någon 30-årskris i den bemärkelsen. Kanske försvann den in i allt annat jobbigt efter det kraschade förhållandet. Men på kvällen, efter det att mina födelsedagsgäster hade åkt hem, satt jag där ensam i min nya lägenhet och kände mig extremt ensam och miserabel.

I slutet av sommaren åkte jag och Tobias till Rhodos och tillbringade en vecka på dessa bargata och Grabbarna Grus

2001

Ett år som jag ärligt inte minns för sådär speciellt många personliga händelser. Jag var på Kos tillsammans med Tobias och jag jobbade precis lika mycket som åren dessförinnan. 

Året avslutades...

2002

...och inleddes i kollektiv misär på Stenungsbaden där jag, och min vapenbroder vid den här tiden Tobias, trodde att det var dags att bryta mönster och ta oss ut ur singelträsket. Det gick sådär och istället satt vi där som två tragiska figurer och tyckte synd om oss själva. Hur patetiskt vårt sökande och trånande efter den rätta verkligen var och att det fan var dags för oss att skärpa till oss rejält. Inget uttalat nyårslöfte men ändå en brytpunkt som när det nya året 2002 var slut hade resulterat i att vi båda hade ett helt annat liv.

En dryg vecka in på det nya året kom ytterligare en brytpunkt som förändrade förutsättningarna för mycket och satte en punkt för något som varit en oroshärd i tillvaron hela mitt liv. Min pappa dog tidigt på morgonen den 9 januari några månader innan han skulle fylla 72 år. Det var ett snabbt och smärtfritt slut på ett liv som den andra halvan av livet bestått av en personlig kamp och en påverkan på hela sin omgivning.

För min del fortsatte vintern med en kombination av jobb, träning och festande. Livet som singel tedde sig allt mer desperat och jag började nog inbilla mig själv, och ställa in mig på, att jag skulle leva mitt liv ensam och utan barn. Det var nog bäst så helt enkelt.

En av alla dessa gånger, när jag fortfarande tränade (!), så följdes mitt och Daniels gymbesök av en after work där även Glenn var med. Det var jag, Daniel och Glenn på Brasseriet i Borås en skön april-fredag våren 2002. Vid bordet intill satte sig efter ett tag tre tjejer. Efter ytterligare en stund råkade en av dom slita sönder sitt pärlhalsband så att pärlorna flög över golvet. Som den gentleman Daniel är så kastade han sig ner för att hjälpa till att plocka upp dessa pärlor. Det gjorde inte jag.

Istället började jag prata med hon som satt närmast mig. Katrin Hansson hette hon då. Katrin Kjellberg heter hon idag och det var där och då som nästa steg i mitt positiva 00-tal togs.

Jag kände min svärmor och min frus båda systrar innan jag kände eller hade träffat Katrin. Vi hade jobbat tillsammans på samma företag under flera år och jag hade bara hört talas om den tredje systern som far och flög runt till Australien och hoppade fallskärm överallt där det fanns ett flygplan ledigt.

Hon fattade före mig vem jag var och att jag kände nästan hela hennes familj. Den kvällen blev speciell och även om jag då, under de kommande veckorna, inte vågade tro fullt ut på kärleken så visade det sig att jag kunde slappna av och faktiskt tillåta mig att älska någon utan att vara rädd för att bli sviken igen.

Efter tre veckor bodde vi i princip ihop. Efter 2,5 månad bodde vi definitivt ihop och efter 4 månader flyttade vi in i vår första gemensamma lägenhet.

2003

Det var ett liv i harmoni som hade infunnit sig. I början av året pratade jag och Katrin om att spara pengar för att om några år, kanske 4-5, kunna köpa ett hus.

På valborgsmässoafton fick vi tillträde till vårt hus i Aplared.

Det var ett hus som vi hade stora planer för och som också genomgick en förvandlning från 70-talshus till vårt eget under de kommande fem åren. Många och långa och storslagna renoveringar tog, även om det var inspirerande, ut sin kraft.

Under hösten började vi att skoja om att gifta oss och att detta skulle ske i hemlighet. Först var det nog mest snack, men sedan blev planerna för detta mer konkreta.

2004

Våra bröllopsplaner intensifierades under vintern och planen blev till slut klar. Vi skulle resa till USA och var där under en månads tid när först en förlovning skulle ske i New York och sedan ett bröllop i öknen utanför Las Vegas.

Planerna klaffade perfekt och efter den första halvan tillbringade vi resterande tid i fantastiska Kalifornien. Efter vår hemkomst hade vi en fest för inbjudna vänner som ville fira vårt äktenskap som vi lurat dom på.

En annan plan efter vår resa var att vi skulle försöka att skaffa barn. Det visade sig inte vara en alltför svårt uppgift om man säger så. Redan nån gång i början av juli började en lång väntan med mycket planering och annat.

Strax efter vårt bröllop och vår efterföljande fest inträffade det sorgliga att mina bror och hans tjej förlorade sitt första barn strax innan födseln. Detta var något som påverkade oss själva under hela vår väntan på det första barnet.

Det här året skedde även båda de två kollektiva fyllorna som jag och min fru har delat. Den ena var på Manhattan där vi helt livsfarligt söp oss dyngraka på Cosmpolitan och annat gott innan vi skulle hitta hem till vårt hotell.

Det andra tillfället var hemma i vårt hus i Aplared där vi började med en god middag med vin. Fortsatte med mer vin och mer vin och... Vi vaknade nästa morgon med kläder utspridda i hela huset och utslängda toapappersrullar. Synen av två nakna människor som kastade toapappersrullar efter varandra hade varit extremt intressant att ha sett.

2005

Detta var året när jag började blogga, något som vid sidan om alla

Vår väntan på vårt första barn blev en seg historia. Det gick till slut mer än två veckor över tiden innan Nora Linnea Kjellberg den 14 april fick se världen med sina stora ögon. Det var ett dramatiskt slut på förlossningen när hon kom ut och inte andades utan fick föras bort direkt från rummet. Det tog inte lång tid, men det var minuter som fick mig att sväva bort i tankar som inte var nådiga.

 

Att ha blivit pappa är den enskilt största förändringen av alla under hela detta decennium. Det är även en massa andra fantastiska saker som har hänt, men ingen enskild sak har gjort så stor skillnad i hur livet fortsätter att levas med allt ansvar och alla plikter som inte går att bortse ifrån.

Från september påbörjade jag min föräldraledighet när jag var hemma ett par dagar i veckan under hela hösten och fram till mars 2006.

Min bloggsammanfattning av 2005

2006

Ett år där stora förändringar på mitt jobb gjorde det till en orolig tid för mig och många andra innan vi någorlunda visste vad som gällde. Vad som verkligen gäller verkar det företaget fortfarande inte göra.

Nora fyllde ett år och lärde sig att gå dagen efter 1-årsdagen.

Mot slutet av detta år hade mina ovilja och mina funderingar kring att skaffa ett barn till lagt sig. Vi skulle nog göra ett försök till...

2007

Det tog inte många försök innan vi kunde konstatera att det var ytterligare ett barn på väg till oss. Väntan på den nya tjejen var betydligt mer nervig än när vi ovetande väntade på Nora och inte insåg vad som kunde ske ända in i slutet av en förlossning.

Den här gången ställde vi hårda krav på att inte tvingas gå över en lång tid. Istället blev det igångsättning på dagen när hon var beräknad och det gick mycket bra. Milla Judit Kjellberg föddes den 11 oktober. Samtidigt med att denna fantastiska nya lilla tjej föddes fanns min mormor, mycket svårt sjuk, på samma sjukhus några våningar längre upp.

Min mormor var den första person vid sidan om sjukhuspersonalen som fick se Milla. Några veckor senare avled min mormor. Om detta möte mellan livet och döden skrev jag förra hösten en text.

 
Tidigare under året hade en annan mycket jobbig process pågått där förtvivlan blandades med visst hopp, men där det till slut inte fanns något att göra åt det fruktansvärda faktum att min arbetskamrat Anders, han som var den första person jag anställde som lagerchef, till slut fick ge upp sin kamp emot cancern bara 27 år gammal.

Trots att både min pappa, min mormor och min brors lilla ofödda barn har dött under 00-talet så är det här det som har varit allra mest jobbigt. Det pågick under en så lång tid, där just hoppet och förtvivlan blandades om, och man ska helt enkelt inte dö när man är i den åldern. Det trodde, eller kanske inbillade sig, Anders själv in i det sista. Men inte ens han kunde få leva det liv som han hade insett fanns att leva.

Under hösten var jag långledig, från veckan innan Milla föddes fram till början av december, för att den nya stora familjen skulle få en så bra start som möjligt.

2008

Om det har hänt mycket under tidigare år på 00-talet så är det ingenting emot vad som var fallet förra året.

I tur och ordning handlade det om att jag fick nytt jobb i Göteborg, vi hittade ett nytt hus i Bollebygd, vi sålde vårt genomrenoverade hus i Aplared, jag började jobba i Göteborg, vi flyttade till Bollebygd. Allt detta skedde från mitten av mars till mitten av maj månad 2008. Som om inte det vore nog så fick min fru ett nytt jobb över sommaren och började jobba där i slutet av augusti.

Alla dessa förändringar i sig var positiva och det finns ingenting i det hela som har ångrats, men visst fan var det ofrånkomligt att det blev påfrestande att verkligen bryta upp ifrån alla rutiner och fasta platser.

Ett positivt år med stora påfrestningar som krävde ett 2009 med mer lugn och nya rutiner.

2009

Om detta år har jag redan skrivit ett bokslut där jag konstaterar att det blev ett år som innehöll en vinter med stor oro för en sjuk dotters, en vardagstillvaro som just fick sina rutiner och ett annat lugn och om att vi fick en tonåring i huset i somras.

Sammanfattning

Ett enkelt och tydligt konstaterande är att det har varit det bästa decenniet i mitt liv.

En mycket viktig sak som bara har växt sig starkare under 00-talet är relationen till mina fem bröder. Vi träffas och vi umgås på ett sätt som jag aldrig trodde skulle varit möjligt för 10 år sedan.

Visst har där funnits stunder när jag tvivlat på mycket. Men totalt sett har det, inte minst från 2002 och framåt, varit ett fantastiskt personligt decennium. Jag är en annan än jag var förut och jag gillar honom!

 
2010 fyller jag 40 år och jag ser själv inte några större spår av krisbeteende. Jag har inte börjat träna igen, jag har inte börjat klä mig extremt ungdomligt. Jag springer inte benen efter mig när jag ser en ung snygg tjej och jag har inte börjat spela golf. Jag känner mig helt enkelt inte alls som de 40 år som passet säger att jag ska fylla.

Under 10-talet kommer mina barn att växa sig stora och blir tonåringar.

Successivt vrids livet åt ett annat håll igen och med det möjligheter både till nya utmaningar och vägval i livet mellan 40 och 50.

Andra bloggar om: 00-talet, 10-talet, historik, personligt, krönika, decennium, Intressant.se

Mitt liv 2009

Ett år är snart till ända och jag har funderat igen vad som hänt i mitt eget liv under 2009.

Andra bloggar om: 2009, 00-talet, 10-talet, bokslut

God ångestfylld jul

Har funderat lite på min syn på julen förr och nu, hur den dramatiskt har förändrats sedan julen 2001 och vilka tankar denna tid på året ovillkorligt för med sig.

Blyghetens konsekvenser i livet

Har i min andra blogg skrivit av mig lite om hur blyghet kan påverka ens liv men hur det mycket väl kan vändas till en fördel istället för den nackdel det ofta kan talas om.

Min lilla Milla fyller två

Imorgon söndag fyller min yngsta dotter 2 år.

Om detta har jag bloggat på min andra blogg.

Hjältar

Den här veckans bloggtema hos Mymlan på Bloggvärldsbloggen handlar om hjältar.

Begreppet hjälte kan lätt bli ett urvattnat begrepp om det används alldeles för ofta. Det finns vardagshjältar och det finns hjältar av betydligt större rang och allt ligger i betraktarens egen uppfattning och preferenser.

Vissa utnämner jämnt och ständigt nya hjältar. Andra selekterar sina hjältar betdydligt mer sparsamt och tystlåtet.

I mitt bloggande utnämner jag hjältar nästan bara i sportsammanhang där någon svenska har lyckats riktigt bra.

Men om jag ska sätta in min syn på ordet hjälte i sitt rätta perspektiv så handlar en hjälte för mig om något annat.

En hjälte för mig är en person som synkar sina ord med det som sedan sägs och görs i aktiv handling. Det är även en person som inte nöjer sig med en situation som inte känns bra utan tar tag i den och hittar nya vägar i vardagen och i livet i stort.

Det behöver inte vara en stålmannen som klarar allt på egen hand utan kan likaväl handla om en person som genom stöd och hjälp av andra tar sig från en usel punkt till en något bättre eller alldeles lysande tillvaro i livet.

En hjälte för mig kan även vara en person som fullkomligt naturligt har förmågan att anpassa sig till olika sociala sammanhang och situationer.

Hjälten i mitt medvetande är en person som sannolikt ligger mycket när den person som jag själv lite mer skulle vilja vara och jag tror att det är där hjälten kommer in i många människors tankar.

Hjälten är en person som är på ett vis eller utför en handling som gör att man själv känner att "fan, det där skulle jag också vilja ha förmågan att göra - vilken hjälte!"

En hjälte behöver inte heller vara en fullkomlig person. Det kan räcka med den där enskilda handlingen som vänder upp och ner på något som annars skulle slutat betydligt mer ledsamt. Det kan vara en osannolik sportprestation eller någon som räddar en annan männsika ur ett nattsvart läge.

En hjälte kan vara Christoffer Lindhe, 19 år från Ulricehamn, som i en olycka förlorade båda benen och en arm sommaren 2006 men trots detta rekordsnabbt tog sig tillbaka till ett så normalt liv som är möjligt och vid Paralympics i Beijing förra året, 2 år efter olyckan, simmade till sig ett par fjärdeplatser och en sjätteplats.

Idrottsprestationen i sig är givetvis fantastisk men det som gör honom till en hjälte är att han ens fanns på startlinjen i Beijing och hur han lyckades mobilisera sig själv på ett så hjältemodigt sätt efter den svåra olyckan 2006.

Andra bloggar om hjältar, hjälte, samhälle, prestation, livsinställning

Sex bröder Kjellberg från två generationer

På min andra blogg har jag skrivit en text som är tillägnad mina fem bröder.

Bröder, Beatles och ett sågverk i Hyssna

Det är säkert fördomsfullt, men det är svårt att tänka sig på förhand att en lördagskväll i ett sågverk i Hyssna kan vara något att bli glad över. Men så var det i alla fall i lördags när jag och mina fem bröder hade en av våra årliga träffar tillsammans.

Precis som jag bloggat om tidigare så är mina tre äldre bröder riktiga Beatles-fantaster, huvudanledningen till att vårt meeting den här gången skedde i Örby på eftermiddagen och vid kvarnen och sågverket i Hyssna på kvällen.

För ett år sedan var vi i Liverpool och i lördags var vi i Hyssna. Samma bröder, samma Beatles-musik men en fullkomligt annan miljö än The Cavern Club på 10 Mathew Street i Liverpool.

Den här gången var det ett sågverk intill den kvarnbyggnad som har restaurerats och fungerar som kafé sommartid. En mycket trevlig kväll i en överraskande miljö som varmt kan rekommenderas ett besök.

Själva bandet Pepperland då? Ja, det är ett band som inte försöker efterlikna Beatles till utseendet utan istället har smakfullheten att istället se till att låta så likt originalet som möjligt. Detta lyckas mycket bra.

På onsdag drar bandet till Liverpool för att framträda på den internationella Beatles-veckan och i oktober spelar man på Beatles-konventet Come together -09 i Kvänum...

Andra bloggar om The Beatles, Beatles, Liverpool, Hyssna, musik, kultur

Efter döden ska jag finnas kvar i digital form

Även om inte jag, av naturliga orsaker, kommer att uppdatera mina bloggar och andra tillhåll på internet den dagen som jag är död så sak dessa olika ställen finnas kvar öppna för den som så önskar att faktiskt se vem jag var.

Jag ser det bland annat som en del i den framtida släktforskningen och att mina barn och barnbarn faktiskt ska kunna gå tillbaka och läsa om mina personliga åsikter eller det allmänna tyckandet jag ägnar mycket av min fritid åt.

Givetvis hoppas jag att det dröjer en lång, lång tid innan det är dags för någon att ens fundera över vad som ska ske med min samhällsblogg, min personliga blogg, mitt twitterkonto, min Facebook och alla andra digitala konton som redan finns och som kommer att ha hunnit byta skepnad oändligt många gånger innan den dagen kommer. Men den dagen ska det vara solklart att de ska vara kvar.

Av mig kommer det att finnas digital fotspår från slutet av 90-talet, då jag var knappa 30, till den dag det slutar. För alla, eller för väldigt många, som är födda sedan dess så kommer i princip hela deras liv att finnas dokumenterat i mindre eller större portioner.

Andra bloggar: Bloggvärldsbloggen, Mina moderata karameller, Sjumilakliv

Andra bloggar om: döden, testamente, bloggar, twitter, social media, Intressant.se

Återfunna relationer

Jag har plitat ner personliga tankar om en återuppstånden relation.

Mitt andningshål i livet

Jag kommer ihåg sommaren 1982. Det som blev något av ett andningshål i mitt liv.

Om empati och solidaritet

Jag funderar på hur det är att vara empatisk och solidarisk.

Midsommartid

Har dragit mig till minnes hur en midsommar kunde se ut i början av 90-talet.

Om Gud och vad han är för mig

Bloggar, något otippat kanske, om Gud på I huvudet på Keken.

60 frågor

Nytt inlägg på I huvudet på Keken med svar på 60 frågor.

Alkoholen - ett tveeggat verktyg

Veckans tema på Bloggvärldsbloggen är alkohol. Jag skriver om det på min mer personliga blogg.

Sjung om studentens allt större möjligheter

Nytt inlägg på I huvudet på Keken.

Mitt ynkliga liv på randen till det nya millenniet

Skriver om mitt ynkliga liv 1998-99 på randen till det nya millenniet som snart har klarat av sitt första decennium.

Då var jag en av dom andra

Då var jag en av dom andra - blogg inför måndagens Brunchrapporten special - Om dom andra

Är du kvar när jag behöver dig?

Ny personlig text i bloggen I huvudet på Keken

Leaving Las Vegas som Herr och Fru Kjellberg

Nytt inlägg på min andra blogg I huvudet på Keken

Jag faller i tyst gråt

Nytt inlägg på min mer personliga blogg I huvudet på Keken.

Bleknade minnen och pusselbitar

Nytt inlägg på I huvudet på Keken

Ett brev från det förflutna

Nytt inlägg på fredrickjellberg.com

fredrickjellberg.com | I huvudet på Keken

Jag har ynglat av mig ytterligare en blogg.

Det är en högst personlig sida som inte alls kommer att behandla en massa aktuella frågor i debatten. Den kommer inte heller att uppdateras vare sig dagligen eller kanske ens varje vecka.

Det kommer när det finns lite djupare tankar och kanske små berättelser som jag känner är mogna och färdigbehandlade i mitt huvud för att kunna se dagens ljus.

För att läsa detta, mitt lite smalare och personligare avtryck i det digitala surret, så finns det på www.fredrickjellberg.com med namnet I huvudet på Keken

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, personligt, Fredric Kjellberg, Kjellberg, Intressant.se

2000 inlägg på Signerat Kjellberg

I och med mitt förra inlägg så firade min blogg sitt 2000:e inlägg sedan starten i februari 2005.

Det är 1,3 inlägg varje dag sedan dess med över 370 000 unika besök.

Andra bloggar om jubileum, blogg, internet

Blått eller rosa - principer som övergår till verklighet

Innan man fått barn, och kanske även i början av sitt föräldraskap, är det mycket enkelt att har principer om en könsneutral uppfostran och att triviala saker som blått och rosa inte ska låsas till pojkar eller flickor.

Även om dessa principer i stora drag finns kvar i allt väsentligt som att ge sitt barn, oavsett kön, samma möjligheter att själva välja så är det inte så enkelt. Jag nämnde för min fru härom dagen att om hon för fem år sedan hade sett sig själv idag och vilka kläder vår äldsta dotter på fyra år har på sig den allra övervägande delen av tiden så hade hon nog hickat till en aning.

För fyra år sedan var det mycket kläder som var så könsneutrala eller "pojkfärgade" att vissa personer trodde att hon var en han. Idag kan jag utan att ljuga påstå att ingen enda någon dag i veckan baserat på klädsel skulle få för sig att kalla Nora för en kille. Inte hennes lillasyster på 1,5 år heller, även om det där fortfarande är något mer neutralt.

Det är till och med så att Nora, av någon outgrundlig anledning, inte tra på sig vilka kläder som helst. I vissa fall har hon fått mutas för att köpa ett par vanliga byxor för att inte alltid gå i strumpbyxor och klänningar. Hon har av någon fått lära sig vilka färger man kan matcha och har även egna idéer om hur man kombinerar sina plagg. Exempel på detta är att ha en långärmad tröja under en kortärmad.

Jag har inte några problem med detta utan kan snarare tycka att det är ganska roande att se förskjutningen som har skett just på klädfronten.

Hon är fyra år och dotter till en mamma som för fem år sedan hade en helt annan uppfattning om det här med kläder och färger. Det är inte så att hon aldrig har något annat än "tjejfärger" på sig, långt därifrån, och inte heller i övrigt handlar det om en med skygglappar anpassad tjejmiljö. Jag tror inte heller att det av naturen är en så enormt stor skillnad på hur tjejer och killar är av naturen och sedan blir som vuxna. Det handlar väldigt mycket om vad man gör det till och vilka dörrar man som förälder öppnar och stänger.

Läs även andra bloggares åsikter om barnkläder, blått, rosa, könsneutral, uppfostran, flickor, pojkar, samhälle, familj, Intressant.se

Fel fokus leder inte verksamheten framåt

Det har snart gått ett år sedan jag tog ett kliv från en arbetsplats jag varit trogen sedan våren 1994.

Från ett relativt stort företag med 70 anställda i en koncern ägd av ett investmentbolag, med allt vad detta innebär, till ett litet privatägt företag med 10 anställda.

Från ansvaret som lagerchef i en trög organisation, med fingrarna i den dagliga planeringen av resurser och prioriteringar, till ett övergripande ansvar för logistik och IT hos ett växande och flexibelt företag som direkt konkurrerar med den stora kolossen. 

Hos kolossen har det fortsatt att, till synes, handla om hela havet stormar det senaste året och jag har aldrig ångrat mitt vägval en enda sekund sedan dess. Det finns givetvis personer man saknar från det gamla, men många av de som är värda att sakna håller jag en fortsatt kontakt med.

Sedan finns det personer som, efter den skilsmässa som innebar att jag landade hos den lilla konkurrenten, har hanterat just detta faktum mindre bra. Inte så att jag på något vis har utsatts för personliga otrevligheter utan mer det fullkomligt fascinerande hur man kan lägga sitt fokus på saker som alldeles oavsett vad borde riktas in på den egna bristfälliga verksamheten för att driva den framåt och genom detta få tyst på den lilla konkurrenten.

När det dessutom handlar om en person som jag aldrig någonsin skulle få för mig att se ett sådant agerande ifrån för några år sedan så är det nästan ännu mer beklämmande.

Världen är inte större än att man en vacker dag kan stå där som kollegor igen. Nog vore det trevligare att då kunna göra detta rak i ryggen utan att ha haft båda händerna i ett beteende fullt av dynga och missriktad rädsla?

Uppdatering:

Så här, som Ronge Kommunikation gör, kan man också behandla en person som lämnar ett företag för att, i alla fall delvis, ge sig ut på en konkurrerande marknad. Sedan ska det givetvis efterlevas också...

Andra bloggar om personligt, vägval, Intressant.se

Tankar om dagen - tisdag 17 mars 2009

Vinterns mest oväntade tv-program, i positiv bemärkelse,  har varit Mästarnas mästare som just för en stund sedan fick se Per Elofsson som vinnare. På förhand var det kalkonvarning på det hela, men det har visat sig slå an exakt rätt ton och även visat att kvinnor och män har kunnat tävla på lika villkor. Det har dessutom varit en bra mix av tävling, mellansnack och nostalgiska tillbakablickar.

***

Idag skulle min pappa ha fyllt 79 år.

***

Henke i landslaget igen. Återväxten inom svensk fotboll ser skral ut.

***

I höst ska några jag känner gifta sig. Spännande va?

***

För övrigt är jag så jävla trött på personer som jämt och ständigt understryker att man ska vara glad att man står på benen och att det bara är en tidsfråga innan något helvete på jorden ramlar ner och drabbar en.

Läs även andra bloggares åsikter om Per Elofsson, Henke Larsson, Mästarnas mästare, sport, födelsedag, bröllop, Intressant.se

Tankar om dagen - fredag 13 mars 2009

En decimeter snö i Bollebygd, men en snöfri RV40 var starten på dagen 06.20.

Den andra hela dagen i den här veckan på kontoret ägnades åt en mix av e-handel, frakter och allmän upprensning.

Även min fru får ta del av Noras tankegångar som idag handlade om sin lillasyster.
Hon tycker att Milla är lite besvärlig så hon föreslog att vi skulle åka till sjukhuset och hämta en storasyster istället.

Jag vet att jag strax efter det att min lillebror föddes tyckte att han var så jobbig att jag ville att mamma skulle stoppa tillbaka honom i magen, men det här är en reaktion med lite mer eftertanke som kommer när det har gått 1,5 år i rollen som storasyster.

Kväll i Bollebygd ägnades åt tv och en mix av Let's dance och det nya humorprogrammet Grillad. En riktigt stor besvikelse var det att konstatera hur pinsamt dåligt Grillad var.

Något surfande på laptopen var tyvärr inte möjligt då routern gav upp igår förmiddag. En ny router ligger extremt högt upp på prioriteringslistan i helgen

Andra bloggar om: Bollebygd, router, Let's dance, snö, vår, Intressant.se

Tankar om dagen - torsdag 12 mars 2009

Hemma med barn heldag idag.

En morgon med strålande solsken och en känsla av vår förbyttes successivt till det gamla vanliga grådassiga vädret som vi har haft konstant sedan i oktober. Precis när vi gick ut för en promenad strax före två, med tillhörande inköp av fika och något att läsa, så började det att snöa. Den snön fortsätter fortfarande nu klockan se.

Promenaden blev snabbare och kortare än beräknat med en tjurig 4-åring som tyckte att det var jobbigt med snöflingor i ansiktet.

Samma fyraåring gjorde idag, än en gång, tydligt klart för mig vad som gäller:

Jag bestämmer allting. Det är flickor som bestämmer allt. Milla bestämmer också allting och mamma också. Pojkar bestämmer ingenting.

När jag då försynt frågar om inte jag bestämmer något så säger hon att jag bestämmer lite vilket efter lite mer diskuterande visar sig innebära att jag bestämmer nej och ja.

Tankar om dagen - onsdag 11 mars 2009

Ytterligare en dag då min dotter M har börjat morgonen med att direkt kräkas upp det hon först har druckit. Den här gången en dryg deciliter honungsvatten. Vi har trott att det har berott på hennes förkylningsastma som brukar leda till slembildning som slutar med spyor av det här slaget, men nu har det varit några för många sådana sedan i lördags.

Efter ännu ett besök hos läkare fick vi idag ändå en helt okej förklaring till varför det sker. Hon har ett virus i halsen som irriterar och kan framkalla kräkreflexer mycket lätt. Det går över av sig själv. Förhoppningsvis förr än senare.

Min äldsta dotter N, snart 4 år, finns på samma dagisavdelning och får därför välja om hon vill vara hemma när M är sjuk. Och hon vill vara hemma för att "hjälpa till att ta hand om M". Hur mycket hjälp det är går att diskutera, även om hon oftast är mycket omtänksam om sin lillasyster.

Hon talar även om för oss, mig själv och min fru, att vi inte kan ha på oss träningsbyxor när vi är hemma på dagarna. Vi måste ha på oss "fina kläder", något som hon själv tar mig sig matchat i färger och allt. Igår hade jag en ful munktröja på mig. Ja den var ful ända fram till hon tog på mig själva luvan. Då var jag helt plötsligt cool enligt henne. Snart 4 år som sagt.

Själv ägnar hon sig åt att räkna, skriva bokstäver och lära sig ord på engelska och tyska. Det låter ganska avancerat för en tjej som inte ens fyllt 4 år, men det är helt och hållet hon själv som driver detta framåt genom att fråga och fatta mer än vad man själv kan förstå att en så liten tjej borde kunna göra.

När hon räknar och kommer till tjugonio, tjugotio och tjugoelva så talar vi om för henne att efter tjugonio kommer trettio och trettioett. Sedan behöver vi inte förklara vad som följer förrän det blir trettiotio. Hon kopplar själv logiken i det hela. En smart liten tjej med en stolt mamma och pappa.

Det brutalaste hittils var när hon en kväll talade om för mig att jag skulle sätta mig - på tyska med orden setzen sie sich bitte!

Eftermiddagen har först lagts på arbete och sedan på lite matshopping på Hemköp. Färsk torsk till middag och en gryta nypoppade popcorn till kvällsmat framför tv:n.

Att vara hemma så många dagar för vård av barn som varit fallet de senaste månaderna tär på psyket. Jobbar man på ett litet företag med uttalat ansvar så är det ingen som utför det man själv inte hinner när man är hemma och försöker kombinera vabbande med jobb när det funkar.

Trots detta så funkar det bra, inte minst beroende på flera småbarnsföräldrar med liknande sjukdomsschema och en förstående chef som supportar och talar om att familjen är viktigast och att det är som det är med den saken.

Läs även andra bloggares åsikter om personliga tankar, tankar om dagen, samhälle, barn, familj, sjukdomar, Intressant.se

Den kalla försommarluften i vändpunktens tid

Weeping Willows och So it's over.

Mina tankar återvänder till balkongen på åttonde våning på Skogshyddegatan i Borås.

Där bodde jag 1996-2000. Först i illusionen av ett gott förhållande och sedan i sorgen efter det oundvikliga uppbrottet våren 1998.

Det är just till denna vår och försommar som jag återvänder när jag nu lyssnar på den här och resten av låtarna på deras första album.

>>Why do we always go wrong?
We could be listening to the lovebird's song
Why can't we never really see
That it's not meant to be you and me
It's that new day
We've not straightened things out my love for you fade away
I don't even doubt

And tomorrow could be another day
And I will have to go, go my own way

So it's over
It's over and gone
I'll have to leave you for good
'Cause this can't go on
And tomorrow must be another day<<

Med balkongdörren öppen bakom min rygg står jag där i den kyliga försommarnatten blickandes ut över Rya åsar och Ryavallens tända strålkastare lyssnandes till Weeping Willows sorgliga och melankoliska texter.

Samtidigt drar jag sakta i mig den kalla luften för att, om möjligt, frammana ett något större lugn i min svikna och oroliga kropp som inte har förmågan att kunna slappna av och sova.

Om det var den kalla luften jag drog i mig den där försommaren vet jag inte, men faktum är att denna tid av personlig kamp blev vändpunkten och början på ett självständigt och allt bättre liv som jag aldrig hade fått möjligheten till på det viset utan att det gamla med ett smärtsamt uppvaknande fick ett slut.

Vem är det som är chefen egentligen?

Igår morse pratade jag i telefon med min chef i några minuter vid frukostbordet.

Efteråt sa jag till min dotter på 4 år att jag hade pratat med min chef.

Hennes kommentar: Pratade du med mamma?

Läs även andra bloggares åsikter om mamma. pappa, chef, barn, samhälle

Mina dotter ska sova i sin blå lilla säng

Min lilla dotter, snart 1,5 år, har varit gnällig sedan förra lördagen och haft feber i jojo-form sedan i tisdags morse. Vi har trott att hon haft en släng av influensan, men har blivit mer och mer fundersamma och oroliga sedan igår.

Dock piggnade hon till rejält igår kväll och åt som hon inte gjort på många dagar och var vaken ganska länge innan hon somnade. Men så vaknar hon igen mitt i natten med feber. På morgonen idag var det bara ledsamheter och vi kopplade hennes värsta  plågor till när hon kissade.

Vid halv elva-tiden bestämde vi att det inte bara går att vänta ut något som kanske är influensa längre. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen, där vi berättade om misstankarna med urinvägsinfektion, så åkte jag till akuten på Borås lasarett.

Efter ett antal timmar där konstateras ett alldeles för högt värde på hennes snabbsänka vilket resulterar i vidare remiss direkt till barnakuten som efter ytterligare 3-4 timmars väntande på att samla kiss och ta nya blodprover mer eller mindre bekräftar våra misstankar om en urinvägsinfektion som kan har gått upp i njurarna.

Nu har min lilla tjej, efter att ha tvingats igenom en vecka med plågor som vi inte fattade, lagts in på barnavdelningen med intravenös tillförsel av dundermedicin som ska göra henne frisk och glad igen så som hon alltid är annars, men inte har varit på en vecka nu.

Min fru var inne och löste av mig och väl hemma känner jag mig så ledsen över detta. Det är sannolikt inte någon som helst fara med henne, men jag hatar att se henne tvingas lida och jag hatar att hon tvingas sova i en kromad spjälsäng med höga galler istället för i sin nya lilla fina blå säng i sitt nya fina rum med röd fondvägg full med hjärtan.

I morgon blir Marcus Birro pappa

Efter många sorgliga ögonblick de senaste åren ska Marcus Birro och hans Jonna Vanhatalo i morgon äntligen få bli föräldrar och få bli det på riktigt allvar med ett barn att ta med sig hem och uppfostra till en riktig norrköpingsbo.

Han har varit pappa i flera år men det har han varit till två förlorade barn, tidigt i graviditeten, och de har blivit  en kamp för dom att få bära ett levande barn i sina armar. Nu ska de få leva ett riktigt föräldraliv.

Det sker genom ett planerat kejsarsnitt och det är många av oss, som följt deras bloggande, läst Marcus bok Svarta vykort och rent allmänt önskar dom all lycka som verkligen håller tummarna för att ingenting nu ska gå fel.

Inför denna stora dag har Marcus skrivit en text som heter Inför resan och som beskriver hur känslan är i kroppen just nu:

>>En far längtar också. En man, en pappa.

Vi är kanske fortfarande till stora delar stenåldersapor. Men vårt hjärta blöder. Vi har klockor som ringer vi också. Män längtar, sörjer, älskar, trånar precis som kvinnor, som mödrar.

Som när man sitter vid sitt bord med ett glas vin. Man har allting packat inför en lång resa. Väskan står i hallen, resklar. Människor kurar i lägenheterna, de små upplysta kuberna runt omkring glöder, och man sitter där bara med sitt glas, tänker, undrar.

Kvällen innan den långa resan är som feber inuti, som en dov puls, ett extra hjärta.<<

Jag vet hur det kändes dagen innan jag skulle bli pappa första gången för snart 4 år sedan. Jag kan känna igen känslan av att det är en lång resa som stundar.

Jag vet också den svindlande känslan när allt inte var helt okej under de första tio minutrarna av min dotters liv. Där och då var ett tillfälle av total maktlöshet över något som kunde slutat riktigt illa, men som snabbt kunde vändas till en lika svindlade glädje, även om den glädjen gärna hade fått finnas där redan när hon förlöstes.

Jag har efteråt till och med sagt att dagarna direkt efter det att dottern föddes, då hon låg något dygn på neo, kändes just som en semester när man gick omkring i en ovan miljö, åt mat på restaurang och läste tidningar och böcker som man annars inte hann med, och definitivt inte hinner med idag med två barn.

Men resan fortsätter sedan med allt detta nya som ska tas om hand även hemma. Hemmet förändras också mer än vad man tror och blir sig inte heller riktigt likt mer. Givetvis till det bättre, men inte som förr.

Jag önskar Marcus och Jonna stort lycka till i morgon!

Andra bloggar om Marcus Birro, barn, föräldrar, familj, Intressant.se

Att köpa sin dotters kärlek för pengar

Att lyckas få sitt barns odelade kärlek är sannerligen inte någon enkel match. Fråga mig.

Malin Wollin skriver att hon, för att få deras kärlek även när de blir odrägliga tonåringar, funderar på att betala sin barn 300 kronor i månad för kärlek.

>>För trehundra i månaden ska de ge mig den kärleken jag fick när de var små.

För trehundra kronor vill jag ha köpt och forcerad barnakärlek även när de är femton, sexton och fuck you mamma.

Utbetalningarna upphör den dag de flyttar hemifrån. Då får jag förljugen kärlek mot flytthjälp, söndagsmiddagar och hemkörda tvättberg i sporttrunkar.<<

Frågan är vad man ska göra med en snart 4-årig dotter som ena stunden kan säga "pappa, du är så gullig" för att lite senare säga till sin mamma att "jag tycker inte om pappa"?

Är det mutor i form av lördagsgodis och leksaker som gäller där eller vad ska man göra? Och hur ska det sluta om 10 år när hon blir tonåring?

Andra bloggar om Malin Wollin, barn, uppfostran, mutor, familj, samhälle, pengar, godis, lördagsgodis, leksaker, Intressant.se