| Signerat Kjellberg |

Mauro och Plura lagar mat

Kvällens hetaste tv-tips är premiären av matprogrammet Mauro och Pluras kök på TV8.

Det handlar om en timme tillsammans med Mauro Scocco och Plura Jonsson hemma i den sistnämndes kök på Kungsholmen i Stockholm. Varje gång har de två gäster och Håkan Hellström tillsammans med Lena Philipsson.

 

Två musikaliska giganter med ytterligare en gigant, plus Lena PH, som sin gäst.

Det låter som bra television!

Andra bloggar om: mauro scocco, plura, håkan hellström, mat, tv

Elisabet Höglund eget personliga ansvar

Det är något år sedan som hon sa upp sig från SVT eftersom hon ansåg att det där hade erbjudits henne för lite stimulans och för få utvecklingsmöjligheter.

Hon hade då en, i mitt tycke, aningen märklig syn på vad det var som hon borde ha fått göra:

Min önskan har varit att få ett eget program, och det tycker jag inte är ett speciellt stort krav

För en utomstående bedömare låter det som ett synnerligen stort krav att ställa. Det handlade snarare om att Höglund verkade ha mycket höga tankar om sig själv och vad som var rimligt att begära.

Efter detta har hon fått lite strålkastarljus i förra årets Lets dance på TV4 och sedan i höstas figurerat i deras Förkväll tillsammans med Yvonne Ryding och Carin da Silva. Detta uppdrag verkar nu vara till ända och Elisabet Höglund mår dåligt.

Hennes syn på saken är att hon fått slita alldeles för mycket och att hennes ambitioner har varit högre än vad övriga inblandades har varit.

Bland andra är snarare synen på det hela den att Elisabet Höglund inte har lyckats vara en i gänget och dra programmet åt det håll som varit tanken.

Visst, hon är den enda journalisten som varit delaktig i programmet. Men Förkväll kan knappast anses vara ett program vars ambition någonsin har utstrålat gediget journalistiskt hantverk och det borde nog en person med Höglund egen uttalade höga kompetens ha insett på förhand.

Min reflektion är att hon själv kanske borde ta sig en funderare just över sitt eget personliga ansvar i att hon gång efter annan känner att hennes kompetens är överlägsen övriga personer men att hon aldrig kommer dit hon vill.

Det kan inte varje gång vara alla andras fel och deras oförmåga att anpassa sig till henne.

Andra bloggar om: elisabet höglund, journalistik, tv4, svt, förkväll, Intressant.se

Style by Kling och Molly Sandéns kroppar

Att vara med och tävla i Let's dance kan betraktas som gratisreklam. 

Gudrun Schyman är en som just nu drar nytta av detta i en tävling som långt ifrån kan betraktas som en enkel väg till den gratisreklam för sig själv som det ändå blir.

Att träna dans, om man inte kan det, och att sedan avlägga ett prov i direktsänd tv varje fredag är ingen barnlek.

Visst är det så att det även handlar om en stor portion yta. I alla fall kan det vara en del av bedömningen av de dansande när tittarna ringer och röstar.

Det jag trots detta inte kan förstå är när jag läser att både Molly Sandén och Elin Kling får utstå gliringar och kritik för hur deras kroppar ser ut. Elin för att hon skulle vara för smal och Molly för att hon skulle vara för stor.

Personligen har jag svårt att se hur någon av de båda skulle behöva utstå något av detta.

De som har kommentarer om hur dessa två ser ut är sannolikt bara avundsjuka och borde kanske ta sig en titt i spegeln innan de kommenterar nästa gång. De är ju inte ens dåliga på att dansa.

Själv ligger jag närmare Kling än Sandén i kroppsform och skulle aldrig ens överväga att ställa mig på ett dansgolv inför publik.

SVT Play inleder en ny era

I nästa vecka kommer min iPhone att, om möjligt, glöda ännu mer än vad den hittills har gjort. På torsdag släpps nämligen äntligen iPhone-appen för SVT Play.

Den blev först underkänd för att den höll för hög teknisk kvalité, men nu har alltså Apple gett sitt klartecken.

TV4 Play har haft sin app ett tag nu, men problemet där, och som blir än mer irriterande i det formatet. är den förbannade reklamen som inte går att komma förbi och som inleder vad man än vill titta på. Tittar man på vanlig tv kan man zappa när det är reklam, men i det här formatet går det inte att komma runt reklamen.

Så SVT:s klara fördel i det här sammanhanget är just att det är fritt från reklam. Personligen anser jag dessutom att SVT är helt överlägsna TV4 rent programmässigt.

En ny era i mitt tv-tittande inleds den elfte februari.

Andra bloggar om: svt play, iphone, tv, apps, apple, Intressant.se

Ikväll dansar Schyman igång valrörelsen

Även om det är mer än nio månader, en hel graviditet, kvar till valdagen i september så börjar årets valrörelse på TV4 ikväll.

För när Gudrun Schyman dansar in i Let's dance så är det startskottet.

Frågeställningen om hennes medverkan har pågått sedan det blev känt att hon skulle delta. Jag har personligen lite svårt att avgöra hur mycket PR det är för Gudrun att vara med, men nog lutar det åt att det är god publicitet i massor för ett litet parti som FI. Det är lite dansen som avgör den frågan skulle jag vilja säga.

Om hon är en riktigt usel dansare så vet vi att hon kommer vara kvar ett tag enbart av den anledningen och om hon är medelmåttig så kommer hon säkert att vara kvar ungefär lika länge. Minst en månad framöver.

Skulle det visa sig att hon är en dansgudinna så får vi nog vänja oss vid henne på fredagskvällarna ett bra tag under vintern och därmed ökar även hennes exponering i media radikalt. En exponering som hon garanterat, alldeles oavsett hur länge hon nu är med, kommer att utnyttja på ett maximalt sätt.

Ju längre tiden går och desto mer utrymme Gudrun Schyman får så kommer de sura minerna från andra politiska partier att successivt öka. Detta i sin tur leder till att Gudrun får ännu mer utrymme.

Så oavsett utgången i själva danstävlingen Let's dance så tror jag redan nu att vi kan utnämna Gudrun Schyman till den verkliga vinnaren.

Hon har fingertoppskänsla och vet exakt hur hon ska agera för att skapa utrymme för de frågor som hon brinner för och hon kommer inte att låta detta bero den närmaste tiden.

Andra bloggar om gudrun schyman, lets dance, politik, val 2010, Intressant.se

Ranelids ego är större än hans lidande

Det är ingen som helst tvekan om att Björn Ranelid är en högst begåvad människa och jag betvivlar inte för en sekund att både han och hans barn har blivit utsatta för mobbing som ingen ska behöva acceptera.

När jag såg kommentarerna på Twitter och Facebook efter Stjärnorna på slottet igår så var jag tvungen att kolla avsnittet på SVTplay.

Ranelid lyckas bredda den stereotypa bilden av sig själv i vissa delar av programmet och jag kan faktiskt även bli intresserad av att läsa någon av hans böcker. Han visar upp en känslighet och en förmåga att uppskatta sina medverkande vänner på slottet. Det tillhör på sätt och vis konceptet men han gör det ändå bra.

Men det fallet till slut platt och tyvärr är slutintrycket av honom inte på något vis förbättrat efter programmet.

Det var hans dag att styra programmet för de andra och han väljer att använda detta genom att gråta ut om alla orättfärdigheter som han har drabbats av genom livet. Från barndomen och den smärtsamma tinnitus han lider av sedan unga barnaår, till att ha blivit mobbad för vad han själv kallar "sin negerläpp" som opererades vid 14-års ålder och alla de enligt honom orättvisa beskrivningar av honom som person och att han ljuger sig fram med felaktig fakta.

Han har all rätt att uttrycka sin smärta över mycket av det som han beskriver, men han gör det på ett sätt som inte är smakfullt. Han gör det oemotsagd i goda vänners lag och han gör det genom att själv nedvärdera så många människor och företeelser i samhället som inte faller honom på läppen.

Han uttalar att utseende inte har någon betydelse egentligen men han talar trots detta om att Leif GW Persson skulle gått och hängt sig i förrgår om Ranelid kommenterat GW:s utseende.

Han gör det med en fullkomlig självupptagenhet även om han försöker kamouflera denna med att berömma sina kamrater vid bordet

Det är inte konstigt att han ger sig på Linda Skugge, men precis som han själv beskriver saken så har hon personligen kontaktat honom för att få be om ursäkt och göra en längre intervju med honom. Detta har inte blivit av säger han och jag tror inte att det beror på Linda Skugge utan snarare på Ranelids ego. Istället talar han om att hon inte har någon förmåga att utföra något av värde.

Han visar inte upp den ödmjukhet och förmåga att förlåta andra människor som en människa med hans intelligens borde besitta. Inte ens när det verkar finnas en utsträckt hand till försoning. Det är viktigare för honom att be berörda personer ringa till hans fru och hans barn för att höra om han har beklagat sig hemma någon enda gång.

Han säger att det inte handlar om att beklaga sig men något annat än en stor fet beklagan om precis allt och alla som inte bara beundrar alla hans framgångar är vad det handlar om.

Det som har att göra med nidbilder och ren mobbing av honom är självfallet inte något som någon ska applådera. Men han är en offentlig person och han måste som en sådan klara av att hantera kritik mot vad han säger och vad han skriver.

Han klarar inte själv av att skilja på det som har att göra med honom som barn, som pappa och familjefar med hans roll som författare, föredragshållare och excentrisk offentlig person och provokatör.

Provokatören Ranelid klarar bara av att provocera andra men kan inte hantera att själv bli provocerad och utsatt för ifrågasättanden. Han har svar på allt men ibland håller inte de nya svaren ihop med verkligheten i en annan tidigare blixtsnabb replik.

Det är faktiskt sorgligt och en smula tragiskt att se en man på 60 år inte kunna hantera det bättre.

Relaterade inlägg:

Fejkad blogg i Björn Ranelids namn

Ranelid underhåller med sin Jaguar

Upphovsrättsivraren Ranelid använder YouTube

Andra bloggar:

Kulturbloggen, Alex Schulman, As Good as it gets, Mina moderata karameller

Andra bloggar om: björn ranelid, stjärnorna på slottet, linda skugge, kultur, nöje

Musikstatistik från mitt Last.fm-konto

Lite statistik kring mitt musiklyssnade.

En titt på Last.fm som samlar upp alla musik jag lyssnar på via datorn och mobilen visar följande data för 2009.

  Mest spelade artister

  

  Mest spelade låtar

 

Totalt har jag sedan jag öppnade kontot på Last.fm för nästan exakt 4 år sedan där registrerat lyssningar på 8761 låtar av 889 olika artister.

Andra bloggar om: musik, last.fm, kultur, statistik

Decenniets bästa musik

För ett ta sedan bad jag mina läsare här på bloggen, vänner på Facebook och Twitter att hjälpa mig fylla en lista med 00-talets bästa musik.

När vi nu har en dag kvar av detta decennium så har listan kommit upp i 115 låtar och jag är faktiskt överraskad över blandningen på låtarna och hur få riktigt usla låtar det finns där.

Den allra värsta är nog E.M.D. och Jennie, let me love you

Min favorit alla kategorier, både i listan och vid sidan avden, för dessa tio år är Johnny Cash och hans version av Hurt och R.E.M. med Leaving New York. Men listan innehåller som sagt många bra låtar.

Ett tack till alla som bidragit till listan!

Jag låter den ligga kvar öppen att fylla på för den som saknar sin favorit.

Andra musikaliska sammanfattningar av 00-talet: Utsikt från höjden, Axel Björklund, 00-talets bästa album,  

Andra bloggar om: spotify, 00-talet, musik, kultur, Intressant.se

Peter Pavarotti

En bröllopsfest-version av O sole mio framförd av min bror Peter:

För den som händelsevis undrar vad det är han sjunger så följer här texten.

Che bella cosa na jurnata ’e sole,
n’aria serena doppo na tempesta!
Pe’ ll’aria fresca pare gia’ na festa …:
Che bella cosa na jurnata ’e sole.

Ma n’atu sole
cchiu’ bello, oi ne’.
’o sole mio
sta ’nfronte a te!

Lùcene ’e llastre d’’a fenesta toia;
’na lavannara canta e se ne vanta
e pe’ tramente torce, spanne e canta
lùcene ’e llastre d’a fenesta toia.

Ma n’atu sole
cchiu’ bello, oi ne’.
’o sole mio
sta ’nfronte a te!

Quanno fa notte e ’o sole se ne scenne,
me vene quase ’na malincunia;
sotto ’a fenesta toia restarria
quanno fa notte e ’o sole se ne scenne.

Ma n’atu sole
cchiu’ bello, oi ne’.
’o sole mio
sta ’nfronte a te!

Om det sedan är den texten han verkligen sjunger råder det högst delade meningar om.

Men sjunger gör han. Med inlevelse sker det. Publikens skratt fastnar i halsen och mot slutet handlar det om allsång och folkets jubel.

Andra bloggar om: o sole mio, luciano pavarotti, musik, sång, bröllop

Hjälp mig göra bästa Spotify-listan över 00-talet

För någon vecka sedan gjorde jag en lista över mina svenska favoritlåtar under det snart insomnade 00-talet.

Nu tänkte jag be om hjälp med att skapa en Spotify-lista över 00-talets bästa låtar oavsett land, artist eller vad som nu kan tänkas vara en parameter.

Jag har skapat listan och lagt in ett fåtal egna favoriter. Jag ber er nu att fylla på med era egna alternativ. Ni får självfallet välja vilka låtar som helst, det är poängen med det hela, men gör det ändå med eftertanke och lägg inte in hela album av en artist.

Hjälp mig göra en fullkomligt fantastisk Spotifylista med den allra bästa musiken från 00-talet. Fyll på med era favoriter så får vi se hur galet bra eller bara galen den blir till slut.

Listan då? Den finns om ni klickar här.

Andra bloggar om: spotify, 00-talet, musik, kultur, Intressant.se

Eva den giriga

Det är många som visar sin girighet efter en anhörigs död.

En av alla dessa, och som dessutom inte har någon juridisk grund för sina krav, är Eva Gabrielsson som var den döde författaren Stieg Larssons sambo under 32 års tid. Problemet var att de aldrig gifte sig eller på något annat vis knöt det som nu ses som hans alster till henne på ett juridiskt vis.

Pappa och bror till Larsson förvaltar nu den högst oväntade förmögenheten och har erbjudit Eva Gabrielsson en summa på 20 miljoner kronor för att hon, som de uttrycker det, ska kunna leva ett ekonomiskt gott liv.

Om man inte har några som helst juridiska dokument som kan ge en löpande del av den växande förmögenheten så skulle nog de flesta nöja sig med att få 20 miljoner på ett bräde.

20 miljoner borde rimligtvis anses vara en mycket god pension efter en man som var ens sambo under 32 år och vars förmögenhet har blivit en högst oväntad realitet först efter hans död.

Men så anser alltså inte Eva Gabrielsson och hon har nu, via juridiskt ombud, tackat nej till erbjudandet.

Även brodern och pappan hade kunnat påstås vara giriga, men efter det "nej tack" som nu kommit från Eva Gabrielsson så är det hon som kommer att ses som den giriga parten i sammanhanget.

Onödigt och just ingenting annat än girigt.

Andra bloggar om kultur, stieg larsson, lisbeth salander, eva gabrielsson, arv, arvstvist, millennietrilogin, Intressant.se

Bästa svenska musiken på 00-talet

Det decennium som snart är slut har för mig inneburit att jag lyssnat mer på svensk musik än vad jag gjorde på 90-talet.

Jag tror att det beror på en annan typ av liv, inte minst de senaste fem åren med småbarn, som gjort att jag mer har lyssnat på redan upptäckta artister än att, som tidigare, grottat ner mig i a l l t som kommer ut och spelas.

Så är det och därför har jag valt att göra en Spotify-lista med den för mig bästa svenska musiken under 00-talet. Några saknas av den enkla anledningen att de inte finns på just Spotify, men i huvudsak ger det en god bild av mitt 00-tal i form av svensk musik.

De svenska artister som har varit lite större favoriter än andra är gamlingar som Ulf Lundell, Robyn, Weeping Willows, Peter LeMarc och Mauro Scocco tillsammans med nya som Anna Ternheim, Håkan Hellström, Amanda Jenssen, Moneybrother, Veronica Maggio, Timbuktu, Lars Winnerbäck och alla dom som har gjort någon eller ett par bra låtar.

I alla fall finns det då en Spotify-lista innehållande dessa mina svenska favoritlåtar från 00-talet.

Den är fortfarande levande och fylls på när jag kommer på någon låt jag har missat.

Andra bloggar om 00-talet, kultur, musik, spotify

Arvikafestivalen lockar med onani

Den 15-17 juli nästa år är det dags för Arvikafestivalen.

Tills dess ståtar deras sajt med en välkomnande film föreställande en ung tjej som inte kan tolkas göra något annat än att onanera i någon minut innan skylten om att det är 7 månader kvar visas.

Att det är onani och orgasm i äkta form som visas på filmen som nu ligger ute, och att det gäller de som kommer ut senare, bekräftas också av Emma Finnkvist från festivalen som säger att tanken är att sprida en känsla av vad festival är för något.

Det står att man också letar efter en kille.

Om även han ska onanera framför en kamera framgår inte.

Reklamfilmerna har redan ratats att visas i tv och på biografer. Ska vi gissa att det tar några dagar, upp till en vecka, innan någon moralist förfasar sig över dessa filmers existens i någon av kvällstidningarna.

Andra bloggar om: arvikafestivalen, orgasm, onani, kultur, nöje, njutning, Intressant.se

Thåström ser tillbaka

Om ni inte redan har läst den långa intervjun med Thåström på dn.se så rekommenderas den verkligen att göra. 

Det är en mycket öppen Thåström som faktiskt delar med sig av mycket mer än vad jag förväntade mig av honom.

Som om inte detta vore nog så var han dessutom med hos Skavlan igår kväll. Missade detta men hans framträdande av Kort biografi med litet testamente finns givetvis redan att beskåda via Youtube

Andra bloggar om: thåström, musik, kultur

Amanda Jenssens jullåt

Andra bloggar om: advent, amanda jenssen, jul, christmas, december

Åsa Vilbäck ger mig tillfälliga besökare

Det är märkligt hur det helt plötsligt kan strömma till besökare till bloggen utan att man först fattar varför det ske.

Idag har det, i skrivande stund varit närmare 800 besök här som har landat på ett inlägg om alkohol och den gamla Robinson-deltagaren Åsa Vilbäck från maj i år.

Jag skulle gissa att det inlägget inte hade mer än 100 besökare då när det skrevs och idag har det alltså exploderat.

Besökarna har kommit hit efter en bildsökning på Åsa Vilbäck för att sedan ha klickat sig vidare till den bild från ett omslag till tidningen Café som jag har i inlägget.

Jag fattade bara inte varför den bilden helt plötsligt var så intressant, men efter lite research så tror jag mig ha hittat anledningen. Det handlar om kombinationen av Åsa Vilbäck och Café som så här 11 år senare publicerar en ett antal bilder på "Robinsons tidigare sexsymboler" och där just Åsa är en av dessa.

Så har det sannolikt gått till men jag förstår ärligt talat inte hur detta helt plötsligt kan leda till så enorma mängder sökningar och klick vidare till min blogg.

Att Åsa Vilbäck tycker att det är väldigt fult av Café att nu återigen publicera dessa är en helt annan fråga och är mer ett bevis för att man ska vara medveten om vilka handlingar man kan få leva med längre än man själv villl, något som också Åsa själv ger uttryck för i Aftonbladet.

Andra bloggar om åsa vilbäck, robinson, cafe, bilder, sexig

Grattis till Ulf Lundell - 60 år idag

Den 20 november 2009.

Det är Ulf Gerhard Lundells sextionde födelsedag.

Han är för mig den allra största nu levande svenska kulturpersonligheten. Han är jämngammal med min mamma, men Ulf Lundell har ett tilltal i sin musik och i sina böcker som sträcker sig över många fler generationer än sin egen och beskriver en problematik och ett sätt att se på livet som många kan identifiera sig med.

Det handlar om ensamhet, vargen som söker sin flock, en längtan efter att träffa en kvinna och leva det oproblematiska livet som älskande. Det är inte självbiografiskt men det är hela tiden med en ton som har paralleller med hans eget liv. Ändå ifrån Jack, via Den vassa eggen och till de böcker om utanförskap som har skrivits under de senaste decenniet.

Det är pojkarna längst fram som ser honom som sin talesperson och det är kvinnorna i sina röda klänningar som alltid har fallit för honom med allt större åldersskillnad som resultat. Om dessa har han skrivit otaliga låtar.

Personligen upptäckte jag hans musik på allvar först i samband med det att han gav ut samlingsboxen Livslinjen 1975-91. Visst hade jag koll på mycket av vad han hade gjort även före detta, men det hade mest varit det som passerade förbi mig. Det var från mitten av 80-talet mycket snack om honom som en nedsupen rockartist som hade sett sina bästa dagar, intervjuer med honom när han hade blivit frälst och när det sedan var dags för ett första stort musikaliskt bokslut från hans sida 1991 så gick jag av någon anledning och köpte hela denna box. Efter det var jag fast i hans klor och hans musik har sedan funnits med där hela tiden under snart 20 års tid.

För många är Ulf Lundell säkerligen en artist som de associerar med arbetarklass. För mig är han i första hand en man som med sina texter sätter ord på känslor och händelser i livet. Längtan efter kärlek, kärleken i blomstring, otroheten och sveken. Allt detta kan handla om vem som helst oavsett klass. Det kan handla om dig och mig idag, imorgon eller om några år.

Nu fyller Ulf Lundell 60 år och jag har känt honom genom musiken från min 20-årsålder till 40-årsåldern. Från hans 40-årsålder till den 60-årsålder han nu går in i.

Det är svårt att göra en topplista med en rangordning av hans låtar. Det finns ett knippe låtar som är outstanding och det finns en lång, lång rad  andra låtar genom alla år som är favoriter.

Om jag ändå ska ge mig på att nämna mina tio absoluta favoriter så ser det ut så här och följs av länk till Spotify och min egen tolkning av texten:

10.    Lär dej älska mörkret (album: Omaha - 2008)

En berättande Lundell, det som jag uppskattar allra mest från hans sida, beskriver en flytt från stan till landet. En berättelse om flykt, uppbrott och kanske lite dåligt samvete

Det är så tyst här ibland att jag kan höra trafiken bullra i den där korsningen jag lämnade för att leva slut på en dröm. Dom säjer att jag svek och spelade dubbelt men det där är bara ännu en sjaskig billig lögn

9.     Låt inte ensamheten (album: På andra sidan drömmarna - 1996)  

Om vad som händer när man blir övergiven och hur man tror att allt är över och förbi. Hur man ska ta sig tillbaka, med egen kraft och med de vänner som nästan alltid finns där, vad man än kan tro.

Det finns ett liv, ett annat liv. Ha det i sinnet, ha det i minnet när du vill falla ner för att aldrig mer resa dig, aldrig mer leva. Låt inte ensamheten förlama dig. Det finns ett annat liv.

8.     Evangeline (album: Evangeline - 1988)

Beskriver en omvälvande tid av omdaning, från ett vilt liv som höll på att bokstavligen ta livet av honom, till en punkt i livet där en förändring var helt nödvändig.

Tretton år av hopp och löften, speglar masker skott från höften. En gång var jag utklädd till mig själv men jag kom hit för livets skull, nu har jag betalt min tull

7.    Chans (album: Den vassa eggen - 1985)

Mitt i ett kaos efter ett kraschat äktenskap och ett hejdlöst supande beskrivs här hur en vilsen man behöver en andra chans.

Men nere i city står en hund och gråter. Gå ner dit om du kan och ge en hjälpande hand.
Nån har glömt honom där han är övergiven och det står ingenting på hans hundhalsband.
Du kan kalla´n vad du vill men jag tror att den hunden heter Chans.

6.    Förlorad värld (album: På andra sidan drömmarna - 1996)

En nostalgisk Springsteen-inspirerad betraktelse av en tid som var.

Så sätt på dej din vackraste klänning ikväll. Gör dej fin, gör det just nu och här. Vi ska gå ut och träffa dom andra ikväll och ta farväl av en förlorad värld.

5.    Kyssar och smek (album: Den vassa eggen - 1985)

4.    Inte ett ont ord (album: Den vassa eggen - 1985)

En sång från en far till en liten som som beskriver hur en pappas kärlek till sitt barn inte är en orsak till uppbrottet och hur det kommer att bli bättre igen.

Lilla man, det är mycket som man aldrig tror ska hända. Men ändå händer det och så finns det inget man kan göra mer. Än ser du inte dårarna som härjar här på vår jord. I morgon, jag lovar. Inte ett ont ord

3.    Halvvägs till havet (album: Xavante - 1994)

En stillsam betraktelse av ett annat avslutat förhållande, den fest som svenska folket hade bjudits in till innan den stora krisen slog till i början av 90-talet och denna ständiga önskan om att få göra om saker och börja om från början. I min värld är Halvvägs till havet nånstans på Österlen och jag kan se Haväng och andra vackra österlenska platser framför mig varje gång jag hör den.

Halvvägs till havet där floden gör en krök. Uppe vid vägen går långtradarna. Hösten är vacker och öringen hugger. När vintern kommer ger jag mej av igen

2.    Hon gör mej galen (singel 1991)   

En sång om åtrå och kärlek till en kvinna efter en lång, lång tid på ensam hand. Det är tankar om gamla synder varvat med känslan av att på nytt vara kär.

Jag har vandrat längs gränsen länge nog. En emigrant med sviktande mod. Bränd av kvinnor och gamla kontrakt. Med rastlösheten som gift i mitt blod. Hon går förbi som en doft av hopp. Som ett tåg på en nattlig station, som ett rop i en gränd från en förlorad vän. Som en ny religion

Hon gör mig galen, jag vill ha henne hos mig i natt. Hon gör mig galen. Hon gör mig galen. Hon kan bli min frihet, hon kan ta mig ut härifrån. Hon gör mig galen. Hon gör mig galen

1.    Isabella (album: Måne över Haväng - 1993)

En av dom längsta och absolut vackraste låtarna som existerar. En sång som kanske bara handlar om ännu en dröm om en kvinna, om en yngre vacker kvinna, eller kanske om en kvinna som ska vara försiktig med sin omgivning, vara rädd om sig. Under alla omständigheter en låt av Ulf Lundell som för mig är den överlägset bästa.

Isabella, låt inte dom djävlarna ta dej! Ser du långt där borta, se hur det ljusnar! Det går en spricka i natten ifrån öst till väst. En strimma av hopp för alla trötta och frusna. Kom ut så ska jag skriva den här sången till dig. Det är vad jag gör, det är vad jag kan. Hör du hur fåglarna sjunger? Snart står morgonen i brand!

Som kanske syns i listan ovan så anser jag att albumet Den vassa eggen från 1985 är hans allra bästa. Detta tillsammans med den ganska underskattade Xavante från 1994.

Vid sidan om mina absoluta favoriter finns självfallet, precis som jag redan noterat, hur många andra bra låtar som helst. De allra flesta som inte har honom som en stor favorit känner säkert inte igen många, om ens någon, av mina tio bästa.

Några av de mer namnkunniga låtarna återfinns kanske i min 86 låtar starka playlist Ulf Lundell 60 år på Spotify.

För många är Ulf Lundell säkerligen en artist som de associerar med arbetarklass. För mig är han i första hand en man som med sina texter sätter ord på känslor och händelser i livet som kan handla om vem som helst oavsett klass.

För övrigt så spelades givetvis Kärleken förde oss samman när jag gifte mig med min fru i öknen utanför Las Vegas i maj 2004

Tidigare blogginlägg om Ulf Lundell:

Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos

Lundell slutar inte - då dör han

Andra bloggar om Lundells 60-årsdag:

Uffebloggen, Peter Andersson

Andra bloggar om: ulf lundell, kultur, musik, underhållning

Gratis streamade filmer och tv-serier på HDMT

En intressant sajt som vilken dag som helst, om så inte redan har skett, kommer att omnämnas i de traditionella medierna är HDMT.net som streamar filmer och tv-serier gratis utan inloggning eller något annat. Rakt ut till mottagaren!

En av dom första som bloggade om den var Ted Valentin som igår konstaterade att det är en mystisk sajt:

"Sajten funkar verkligen väldigt väldigt bra. Och jag förstår fortfarande inte hur den här sajten kan finnas. Att streama film kostar ju pengar? Finns det någon hake - typ att den fyller din dator med virus och maskar? Eller är det någon miljardär eller hacker som bestämt sig för att ge igen på filmindustrin?"

Sedan är det många bloggar som har uppmärksammat den. Rick Falkvinge ser den som "en ny spelare på piratscenen", Opassande tycker att "siten känns väldigt genomarbetat och är ett utmärkt exempel på hur det kan funka riktigt bra" och Mymlan tycker på Bloggvärldsbloggen att det verkar vara för bra för att vara sant.

Ännu så länge är det i alla fall sant och fullt fritt fram att streama en rad serier och filmer. Gratis kultur till alla ökar väl det allmänna intresset för densamma, eller hur är det?

Jag är fullkomligt övertygad om att den här typen av sajter kommer att öka i omfattning och hur upphovsrättsdetektiverna ska angripa dessa blir intressant att skåda.

Andra bloggar om: film, tv, streama, upphovsrätt, tpb, the pirate bay, internet, kultur

Stieg Larssons förbannade miljoner

Det finns inte många andra saker som kan skapa så många konflikter som en människas död och de tvister runt omkring tillgångar som sedan följer.

Att det då sker i fallet med Stieg Larssons postumt intjänade miljoner är inte konstigt alls.

Han sambo under 32 år, Eva Gabrielsson, vill självfallet ha en del av arvet. Hennes problem är dock att det inte finns något som juridiskt binder henne till Stieg Larssons arv. Att ha levt tätt tillsammans i 32 år räcker inte i den meningen. Detta hur mycket man än kan förstå den närhet som dessa två människor har haft under hela sitt vuxna liv.

Finns det inte ett enda papper som säger något annat så hamnar det i händerna på den goda viljan vilket i det här fallet är far och bror till Stieg Larsson som nu utan någon egen insats har blivit mångmiljonärer och sannolikt skrattar hela vägen till banken.

Att det nu ändå, efter många hårda ord, verkar finnas en god vilja som vill ge Eva Gabrielsson en nätt liten summa på 20 miljoner borde vara tillräckligt för att släppa det hela.

För om så inte sker så är det Eva Gabrielsson själv som kommer att ses som den giriga parten i denna tvist och det är väl inte det hon vill förmodar jag. Och det vill hon väl inte?

För övrigt är jag en av 403 nu levande människor i Sverige som ännu inte läst någon av Stieg Larssons böcker och har därmed inte heller medverkat till att underblåsa denna arvstvist ytterligare.

Andra bloggar om: kultur, stieg larsson, lisbeth salander, eva gabrielsson, arv, arvstvist, samhälle

Idol 2009 saknar stjärnpotential

Klyschan avfyras varje år när det är dags för audition. Idol har aldrig haft så många duktiga talanger någonsin som just det här året.

Det är möjligt att det är en jämn och hög nivå på den musikaliska kompetensen, och att denna har höjts i takt med åren och att de som ställer upp är förberedda på vad som krävs, men det märks inte på att att det kommer fram talanger som har den där självklara stjärnan tatuerad i pannan. Visst glimtar det till i auditon-programmen, men det blir inte mer än så. De som till synes har nån form av star quality når inte igenom de olika testerna och ratas av juryn innan det är dags för tittarna att vara med och bestämma.

Jag är övertygad om att trion Bagge, Bagge och Carlsson har kompetens att producera färdiga artister men de har en mycket sämre förmåga att sålla fram de riktiga guldkornen ur kvicksanden jämfört med hur den tidigare juryn klarade av det uppdraget. Kvalitén på toppen, bland de som får en plats i fredagsfinalerna, har blivit sämre de senaste två säsongerna. Möjligtvis är jämnheten mer påtaglig. Men de riktiga topparna, och de riktigt usla för den delen, lyser med sin frånvaro.

Jag ska inte tjata om Amanda Jenssen, men hon är ändå det som borde vara ledstjärnan i jakten på en ny idol. En egen röst, en framtoning som osar stjärna, en förmåga att trollbinda idol-tittarna och sedan även lyckas skapa egna album som är långt ifrån mainstream men ändå med ett säljande sound och en trovärdighet som få andra i det programmets svenska historia har lyckats med.

Visst har flera andra lyckats också. Men det har skett på en annan nivå även om Agnes Carlsson nu just nu har en låt överst på Billboards dance/club-lista, framgångar som kommer fyra år efter Idol-segern och som inte direkt kan kopplas till just idol. I övrigt handlar det om framgångar på beskedlig melodifestivalnivå även om Darin har haft sina framgångar vid sidan om just melodifestivalen som han för övrigt nu tycks ha tackat ja till.

I årets Idol fanns det på förhand potential att någon eller några skulle kunna ha det där extra som lyfter hela tillställningen, men det finns precis som förra året inte någon som har den samlade förmågan att, i alla fall just nu, visa upp sig så som en stjärna.

Förra året fanns Anna Bergendahl som i sin audition visade prov på vad jag förväntar mig när hon där sjöng Have a heart. I år har det det varken i audition eller i finaler varit någon som mer än glimtvis varit uppe på Amanda-nivå och visat prov på förmågan att sticka ut med sin egenhet, så som ändå måste vara meningen med uttalade målsättningar att hitta en unik röst och person.

Jag tror att det delvis beror på en jury som plockar ut de tävlande ifrån lite felaktiga kriterier. De går för mycket på vilka de vill kunna producera sina egna låtar för och för lite på den äkta känslan oberoende av om det är en popstjärna eller inte.

Det saknas någon som gör det oväntade, väljer en låt och gör den till sin egen och tar för sig av de möjligheter som serveras.

Eller så är det helt enkelt så att de som vill vara med i Idol inte är så jävla mycket världsklass som juryn med så lite trovärdighet hasplar ur sig i tid och otid. Vad ska de säga när det verkligen dyker upp någon som sopar de andra av scengolvet?

Erik kommer säkert att vinna Idol 2009. Han gör det för att han är säker men han gör det inte med en gnutta större chans att bli en riktig stjärna än vad som har varit fallet för Marie Picasso eller Kevin Borg.

Andra bloggar om: nöje, kultur, amanda jenssen, idol 2009, tv4, musik

Spotify offline balanserar på en gåtfull gräns

När Spotify lanserade sin iPone-app så ingick där möjligheten att spara ner sina låtlistor på telefonen för att kunna lyssna offline.

Idag lanseras samma möjlighet även via datorn där det nu går att spara ner låtlistor innehållande upp till 3 333 låtar samtidigt.

Jag tycker självfallet att det är alldeles lysande att kunna göra detta både i telefonen och i datorn, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över den gräns mellan att ladda ner musik på riktigt och att göra det i Spotify.

Över 3 000 låtar är mycket och kostnaden för detta är 99 kronor i månaden istället för att köpa låtarna.

Ett enkelt exempel, om alla dessa låtarna istället skulle ha inhandlats via iTunes eller någon annan tillgänglig tjänst, är att man hade fått hosta upp närmare 30 000 kronor. Det motsvarar 303 månader, eller 25 års, avgifter för Spotify och då kan man i där dessutom hela tiden byta ut låtarna till helt nya och andra gamla favoriter.

Diskussionen om nedladdning av musik via The Pirate Bay eller någon annan tjänst ställs i ett annat ljus när man börjar fundera över de möjligheter som nu finns med en kombination av en dator och en telefon.

Andra bloggar: Henrik Torstensson, Anders Åhlund

Andra bloggar om: kultur, musik, spotify, nedladdning, fildelning

Bedårande barn som blev knarkande föredettingar

Början av 80-talet var en brytpunkt som inte bara var ett skifte mellan två decennier utan även ett skifte från ett 70-tal där det var fult med kommersiell musik till en total dominans av denna.

I Sverige var Abba och flera andra artister inte fina nog för den patetiska proggrörelsen.

I denna tid stod ett slag mellan två nya unga svenska band. Ett bonnaband från Halmstadstrakten och ett coolt band från Stockholmstrakten. Det var Gyllene Tider eller Noice i en kamp som just då var stenhård men som på lång sikt i de flesta bemärkelser har vunnits av Gyllene Tider och Per Gessles nitiska kontrollbehov och totala brist på större improvisation.

Men då var det en kamp och jag var ett solklart Gyllene-fans.

Noice framgångar var koncentrerade till en mycket kort period i början av 80-talet och sedan gick det bokstavligt helt åt helvete för två av bandets förgrundsgestalter Freddie Hansson och Hasse Carlsson.

Om detta band har jag nu läst David Bogerius bok Bedårande barn av sin tid.

Det är en skildring som väcker många minnen från den tiden till liv och det är märkvärdigt hur blåögda många vuxna människor i Noice närhet var när ett gäng killar på mellan 15 och 18 år skickades ut på turnéer runt om i landet. Hasse Carlsson var inte ens fyllda 15 år när det första albumet gavs ut.

Visst fanns det oroliga föräldrar som undrade hur lämpligt det var att så unga killar åkte runt med äldre roddare och levde turnéliv med allt vad det innebär.

Att det var Freddie Hansson som var en styrande faktor i bandet råder ingen tveka, men bandets snabba sorti från rampljuset hade minst lika mycket med Hasse Carlsson avhopp som sångare för bandet att göra.

Det som sedan sker är en vandring in i dimmor av kokain, heroin och andra droger som successivt bryter ner både Hasse och Freddie fram till början av 2000-talet när de båda dör med 8 månaders mellanrum 2001 och 2002.

Boken innehåller även i övrigt många intressanta berättelser från personer omkring killarna. Ola Håkanssons centrala roll i bandets framgångar, Hasses bror Roland, filmaren Staffan Hildebrand, Niclas Wahlgren och Jonas Hallberg.

Totalt sett är det ett tidsdokument och en berättelse om vad som kan ske när unga människor med vilda drömmar och stort intellekt lite för tidigt får för stort svängrum i livet.

När jag nu, efter att ha läst boken, lyssnar igenom deras tre första album så är det ändå förbluffande hur pass många bra låtar det finns där och att bandet ändå är så bortglömda bland den stora allmänheten som jag uppfattar att de är.

Noice förtjänar att upptäckas och jag föreslår att ni börjar med att läsa boken Bedårande barn av sin tid.

Andra bloggar om: noice, musik, kultur

Dum dummare, Anna Anka

Veckans snackis Anna Anka har en blygsam karriär som skådis, eller vad man ska kalla det, bakom sig.

Ett av dessa korta inhopp i rampljuset skedde i den fantastiskt roliga filmen Dum Dummare med Jim Carrey.

Då hette hon Åberg i efternamn och hennes rollprestation sker som svensk Hawaiian Tropic-modell 6 minuter in i det här klippet från filmen:

Det tog några år men nu verkar hon ha slagit igenom på allvar...

Andra bloggar om anna anka, hemmafru, svenska hollywoodfruar, usa

Eva Lundgren har tröttnat på Skavlan - inte Norge

Professor Eva Lundgren, ni vet hon med teorier om kopplingar mellan satanistiska nätverk och kvinnovåld från Evin Rubars dokumentär Könskriget, skriver idag en Newsmill-text om hur Norge har tröttna på Skavlan och hans tv-program.

En orsak skulle bland annat vara att han inte kan hantera kvinnor under 40 utan att göra dom till prydnadssaker och sexobjekt. En annan skulle vara att det hela tiden var samma gäster, ofta samma män, som hela tiden återkom.

Det sistnämnda kan säkert stämma i ett litet land som Norge och hur han behandlar sina kvinnliga gäster kan jag inte bedöma på det lilla tittande på hans program som jag ägnat mig åt.

Däremot måste det ses som ett mycket konstigt uttalande att Norge skulle ha tröttnat på Skavlan.

För varför väljer i så fall NRK att samsända hans svenska programserie som har nypremiär ikväll?

Andra bloggar om skavlan, tv, norge, nöje, kultur

Floyd och Swayze

Två personer som på varsitt sätt har påverkat oss i tv-rutan och på filmduken sedan tidigt 80-tal har avlidit. Båda beskeden var dessutom ganska väntade.

Patrick Swayze är väl för dom allra flesta synonym med filmer som Ghost och inte minst Dirty dancing. För mig är det en helt annan sak som jag mest förknipper honom med. Det handlar om North and south där han spelar Orry Main i en tv-serie som kretsar kring tiden före, under och efter det amerikanska inbördeskriget åren 1842-1866.

Det är en serie om kriget, om vänskapen med nordstataten George Hazard, om på den tiden omöjlig kärlek och om den problematik som upptstår mellan två vänner från olika delar av nordamerika under en period som gav oss grunden till det USA vi ser idag.

De allra flesta kommer nu att plocka fram Dirty Dancing ur bokyllan för att nostalgiskt minnas Patrick Swayze. Om jag skulle återse något skulle det vara just North and south.

Det andra dödsfallet är kanske inte lika väl följt fram till döden som Swayze men att kocken Keith Floyd avlider i en hjärtattack redan vid 65 års ålder är inte någon större överraskning. I alla fall inte med tanke på hur mycket alkohol han drack även i sina tv-program och att han har varit sjuk under större delen av 2000-talet.

Keith Floyd får anses ha varit en pionjär när det gäller matlagnings-program i tv. Det hand gjorde redan från 1984 och framåt är sådant som vi idag ser nästan varje dag på tv. Han tog matlagningen in i vardagsrummet med humor och entusiasm som smittade av sig och inspirerade både kollegor och tv-tittare.

Två män som båda på olika sätt ägnade sig åt underhållning för oss tv-tittare. Båda dog av olika orsaker alldeles för tidigt.

Andra bloggar om keith floyd, patrick swayze, kultur, matlagning, film, underhållning

Trackslistan, Kaj Kindvall och jag

Det är bara att konstatera. Jag var en fanatisk Tracksliste-lyssnare från starten av programmet 1984 och fram till runt 1990.

Det skulle enormt mycket till för att jag skulle missa ett program på lördagarna och de årssammanställningar som Kaj Kindvall alltid presenterade veckorna före och efter jul/nyår varje år. Det allra värsta var när han tog ledigt ett par månader över sommaren. Istället sändes då Sommartoppen som inte alls var lika intressant.

Dessutom så bandade jag löpande låtar från listan på min bandspelare. Kassettbanden ligger i en låda i källaren och Hits-programmen från varje årsskifte har jag inspelningar av i sin helhet från minst 7-8 år.

Faktum är att jag under ett antal av dessa fanatiska åren varje vecka noterade ner hur listan såg ut, gjorde en sammanställning av alla låtar och artister, vilka länder de kom ifrån och säkert en del annat också.

För den som möjligtvis inte vet så fanns det där internet inte på den tiden. Om jag inte noterade ner listan i samband med lyssningen så klippte jag även ut listan ur någon av kvällstidingarna dagen efter. Urklippet sparade jag i en pärm där även alla mina sammanställningar fanns.

För att försöka gissa mig till vilka låtar som var bästa under året försökte jag mig på att ge låtarna poäng utifrån placeringen varje vecka. På så vis fick varje enskild låt en slutpoäng av mig när den lämnade listan som sedan var det resultat den tävlade med mot de andra låtarna under året. Jag kan säga att det gick både bra och dåligt. Vissa låtar var betydligt mer populära än vad min poängsättning sa och andra mycket mindre populära. Men i det stora hela stämde det ganska bra.

Nördigt? Kanske en gnutta...

Idag fyller Trackslistan, med samme Kaj Kindvall som programledare, 1 000 program och 25 år i etern. Det är säkert ett program som inte alls fyller samma funktion som för 25 år sedan. Då var Trackslistan beviset för framgång i Sverige. Idag är det inte på samma vis och vilket år jag slutade lyssna vet jag inte, men det är många år sedan.

Oavsett vad var Kaj Kindvall och Tracksklistan en viktig del av min tillvaro under ett antal år.

Nånstans i källaren har jag kvar min pärm från det allra mest frenetiska åren med Trackslistan. Ska nog plocka fram den och kika en stund vid tillfälle.

Andra bloggar om: kaj kindvall, trackslistan, musik, kultur

Mästarnas mästare

En av de mest överraskande favoriterna i tv förra vintern var SVT:s Mästarnas mästare.

Nu ska en ny säsong spelas in under tre veckor på Malta och det märks på startfältet att det är ett succéprogram. För andra säsongen innehåller ett betydligt starkare startfält räknat i riktigt stora stjärnor.

Stefan Holm mot Patrik Sjöberg. Brottaren Tomas Johansson mot boxaren Armand Kranj. Ulrica Knape och Agneta Andersson. Listan är lång och så på slutet har vi dessutom med Inga Gills vålnad Tomas Brolin.

Jag ser framemot detta mästarmöte och inte minst mot hur Holm och Sjöberg rent verbalt kommer att duellera.

Lundells 1900-tal i listform

Jag visst att han var ett Lundell-fan, men att det var så grymt stort hade jag inte fattat innan jag nu har läst hans Ulf Lundell: topp 100 låtar före 00-talet som avhandlar just detta i kronologisk ordning med länkar till Spotify för varje enskild som dessutom har ett utdrag ur texten och några egna ord.

En alldeles fantastisk lista för ett annat Lundell-fan och att han har samma absoluta favorit.

Isabella från albumet Måne över Haväng 1993 är en fullkomligt underbar låt som är den enskilda låt, med Lundell eller någon annan artist, som jag lyssnar allra oftast på och aldrig tröttnar en millisekund på.

Lyssna på den och lyssna på Lundell riktigt, riktigt noga och lär dig förstå vår tids störste svenska musikskapare.

Andra bloggar om: musik, kultur, ulf lundell

En ny era när Spotify har anlänt till min iPhone

Det kan låta en aning patetiskt kanske, men jag tror att ankomsten av Spotify i min iPhone är början på en ny era i mitt musiknyttjande.

Sedan Spotify kom till datorn för mindre än ett år sedan har lyssnandet successivt förändrats till något helt annat. Om detta har jag bloggat tidigare. 

När deras app till iPhone nu har släppts så kapas ytterligare en gräns i enkelheten att få tillgång till sin favoritmusik och törsten efter nya idoler. Jag behöver inte ens vara uppkopplad via 3G eller trådlöst nätverk - det går att spara ner sina favoriter direkt i telefonen.

Appen till iPhone behöver säkert filas till en del, vilket säkert kommer, men huvudgrejen finns där.

Premiumkontot är tecknat och chansen att jag köper ytterligare en cd-skiva har minskat till fryspunkten.

Andra bloggar: Jardenberg, Kulturbloggen

Andra bloggar om spotify, apple, iphone, musik, kultur, streaming

Nyktert perspektiv på domen mot Anna Odell

Domen mot konstnären Anna Odell i förra veckan visade att uppfattningen om hennes agerande sedan den genomfördes hos många har förändrats och det var inte längre så fel utan snarare uppfriskande gjort av henne.

Uppfriskande är däremot ett blogginlägg hos Annika Flynner, en blogg jag inte tidigare läst men nu tipsades om via Paul Ronge på Twitter.

Det hon där beskriver ur ett juridiskt perspektiv borde vara det som gäller även för konstnärer som planerar sina verk och som domen nu visade för oss också gäller.

"Våldsamt motstånd är ett brott, har varit det ganska länge. Att avskaffa det är kanske inte en så bra idé, om man tänker på situationen att polisen kommer och hämtar någon anabolakille som spöat upp flickvännens expojkvän på Järva Krog. Visst kan det finnas förmildrande omständigheter, som att personen som gör våldsamt motstånd är i psykos etc. Men att man håller på med konst, eller journalistik, eller lerduveskytte? So what? Som en av få sunda kommentatorer sa: en journalist som wallraffar och begår brott för att nå sitt mål kanske är beredd att ta straffet. Det kanske är värt det ibland. Jag tror definitivt att Anna Odell tyckte att det var värt det."

Konsten kan aldrig få vara ett alibi för något som skulle få vem som helst av oss andra fälld i domstol. Vilket brott skulle annars bli nästa som ingår i ett konstverk utan att det beivras i enlighet med våra gemensamma lagar?

Andra bloggar om: anna odell, konst, konstfack, kultur, brott, samhälle

Spotify i din iPhone - Premiumkunderna strömmar till

Det är ett välkommet besked som har sipprat ut det senaste dygnet. Att Spotify och deras app för iPhone har godkänts av Apple är något som kommer att ytterligare förändra sättet på hur man lyssnar på musik.

När det inte ens på bussen, i bilen eller ute på joggingturen kommer att behövas en massa nedladdad musik för att kunna lyssna är ett skifte i synen både på nedladdning och köp av enskilda låtar eller album. Det som under det senaste året har förändrats i datorn när Spotify gjorde sitt intåg förra hösten kommer nu att först finnas för iPhone och sannolikt mycket snart även för andra mobiler.

Spotify har lyckats i steg ett med att fånga uppmärksamhet och skaffa sig, i första hand, gratislyssnare via datorer. Nu har man i steg två lyckats övertyga Apple om att de ska få finnas i deras telefoner och detta leder med automatik till att de betalande kunderna sannolikt kommer att öka radikalt i omfattning.

Personligen tror jag att jag det senaste året har köpt en cd-skiva, av en artist som inte finns på Spotify, och betalt för nedladdning av ytterligare en eller ett par nya album. I övrigt har Spotify gjort arbetet gratis för mig och nu lutar väldigt mycket åt att jag kommer bli en av alla som börjar betala 99 kronor i månaden för ett Premium-konto.

Andra om Spotify och iPhone: Kulturbloggen, Nikke Index 

Andra bloggar om spotify, apple, iphone, musik, kultur, streaming

Bröder, Beatles och ett sågverk i Hyssna

Det är säkert fördomsfullt, men det är svårt att tänka sig på förhand att en lördagskväll i ett sågverk i Hyssna kan vara något att bli glad över. Men så var det i alla fall i lördags när jag och mina fem bröder hade en av våra årliga träffar tillsammans.

Precis som jag bloggat om tidigare så är mina tre äldre bröder riktiga Beatles-fantaster, huvudanledningen till att vårt meeting den här gången skedde i Örby på eftermiddagen och vid kvarnen och sågverket i Hyssna på kvällen.

För ett år sedan var vi i Liverpool och i lördags var vi i Hyssna. Samma bröder, samma Beatles-musik men en fullkomligt annan miljö än The Cavern Club på 10 Mathew Street i Liverpool.

Den här gången var det ett sågverk intill den kvarnbyggnad som har restaurerats och fungerar som kafé sommartid. En mycket trevlig kväll i en överraskande miljö som varmt kan rekommenderas ett besök.

Själva bandet Pepperland då? Ja, det är ett band som inte försöker efterlikna Beatles till utseendet utan istället har smakfullheten att istället se till att låta så likt originalet som möjligt. Detta lyckas mycket bra.

På onsdag drar bandet till Liverpool för att framträda på den internationella Beatles-veckan och i oktober spelar man på Beatles-konventet Come together -09 i Kvänum...

Andra bloggar om The Beatles, Beatles, Liverpool, Hyssna, musik, kultur

Hur många korkade artister finns det?

Jag är fullt medveten om att det inte är deras huvudprofession att ta hand om sina affärer och sälja sin musik på mest fördelaktiga sätt. Men jag måste ändå undra hur många framgångsrika artister med noll koll på hur deras produkt genererar pengar till deras omkostnader som det egentligen finns?

Igår var det Magnus Uggla som pratade om inkomster på 6 månader i nivå med en gatumusikants inkomster på en dag. Idag är det Petter som säger att han tror sig tjänat "noll komma noll, noll, noll, noll, noll" på sin musik via Spotify.

Per Sundin på Universal Music säger att "det vi inser efter dagens debatt är att vi måste berätta för våra artister hur mycket de tjänar på Spotify".

Jag blir helt förskräckt över hur artister, som ändå är eller har varit bland de största i vårt land, till synes lägger allt förtroende på ett bolag, som dokumenterat själva vill tjäna så mycket pengar som möjligt, utan att ha någon som helst kontroll över hur deras musik kan ge dom framtida inkomster att betala mat och hyra för.

Magnus Uggla har säkert så att han klarar sig, men för Petter kan de senaste 6-7 åren knappast ha varit speciellt inkomstbringande. Att då inte veta vad hans musik ger honom via Spotify är märkligt. Sedan kanske det är 0,00000 öre han har tjänat även jag inte tror det. I alla fall jag har lyssnat en del på Petter på Spotify nu i sommar...

Det här handlar inte om giriga skivbolag i första. De ser till att ge en så hög avkastning som möjligt till sina ägare. Det här är en fråga för artisterna själva att ta sig en rejäl funderare över och komma fram till hur de i första hand ska få kontroll över hur inkomsterna från olika typer av avtal ser ut.

Sedan måste de ta ställning till hur de kan kapa kostnader som idag hamnar i händerna på Sony Music, Universal Music eller något annat multinationellt bolag.

Även om artisterna själva inte är korkade så är de i varje fall extremt godtrogna som tillåter andra att sno dom på inkomsterna från försäljning av deras musik. 

Sedan finns det en inte helt oviktig aspekt när det handlar om Spotify och vad som kan komma ut av detta. Kulturbloggen tar upp den möjlighet som inom kort, förhoppningsvis, kommer att öppna upp helt andra möjligheter när tjänsten blir tillgänglig för den breda massan att använda i mobilen:

"Varför äga en massa filer som ligger lagrade på våra datorer eller mp3-spelare när vi kan lyssna på allt och skapa spellistor och byta med varandra ändå? Därför har jag länge sett Spotify som något som kan dra undan mattan för Apples musikbutik Itunes och dess mp3-spelare ipoden."

Om det sedan ger artisterna mer klirr i kassan, när Spotify säljer fler Premium-konton, beror helt och hållet på hur det avtal mellan deras bolag och Spotify ser ut. Och hur mycket artisterna vet om detta har vi nu konstaterat.

Men allt detta beror förstås till stor del på hur Apple kommer att hantera Spotify och deras applikation plus hur de själva kommer att utveckla iTunes i framtiden.

Andra bloggar om spotify, musik, kultur,

Uggla är ursinnig på Sony Music - inte på Spotify

Jag har inte den blekaste aning om hur många spänn Magnus Uggla relaterar till när han säger att 6 månaders inkomster ifrån Spotify motsvarar vad en halvdan gatumusikant drar in på en dag. Det kan ju faktiskt vara så att det inte är så många som lyssnar på hans musik och att det är därför hans inkomster är i gatumusikant-nivå.

Sedan är det inte Spotify han är ursinnig på i sitt blogginlägg utan hans skivbolag Sony Music som han anser har sålt ut de upphovsmän man företräder till ett bolag där man själva är delägare. Spotify som tjänst lovordar han.

Problemet som jag ser det är att de stora skivbolagen fortsätter att vara en extremt dyr mellanhand för artisterna. De försöker fortfarande att tjäna stora pengar på sina artister och de gör vad de kan för att hitta nya inkomstkällor.

För Sony Music var Spotify en möjlighet och problemet som Magnus Uggla och en rad andra artister borde ta tag i är att lämna sina nuvarande skivbolag och starta ett musikförlag, eller annat mer ekonomiskt distributionssätt, som fördelar de inkomster som existerar på ett sätt som motsvarar verkligheten 2009.

Andra bloggar om spotify, musik, kultur, sony music, magnus uggla

Gratis invite till Spotify

För den som inte har fått en invite till Spotify så tipsar Lollipop hur man ska agera för att registrera sig som engelsman istället och sedan kunna lyssna på gratisversionen av Spotify.

Andra bloggar om spotify invite, spotify, gratis, musik, kultur, Intressant.se

Spotify-boost och frågan om deras app i iPhone

Jag bloggade för någon dag sedan om Lifehackers överväldigande recension av Spotify.

Beta Alfa spär på med ytterligare ett antal länkar med anknytning till Spotify där givetvis frågan om iPhone-appen kommer att godkännas av Apple eller inte. 

Med tanke på hur duktiga man har varit på att få skivbolagen med sig så ser jag det inte som någon omöjlighet att de även kommer lyckas blidka Apple och iTunes.

Jag vet i alla fall en som kommer att skaffa Premium-konto hos Spotify när deras app finns i en iPhone nära mig.

Andra bloggar om: spotify, musik, internet

Into the groove

Jag fattar inte hur jag kunde missa den allra bästa låten av dom alla när jag i mitt inlägg om mig själv som Madonna-fanatiker listade mina tio favoritlåtar med utgångspunkt ifrån ett partyperspektiv.

Jag får skylla på att jag inte lyssnar regelbundet på Madonnas musik längre, men inte ens det håller som förklaring till att jag missade Into the groove.

I vilket fall som helst är den en av de allra bästa Madonna-låtarna och borde givetvis funnits med på min lista.

När hon framåt kvällen idag och likadant imorgon tar över Ullevi så gör hon det som en av tidernas största showartister men även som provokatör och gränsöverskridande artist.

Läs gärna mitt långa inlägg om Madonna!

Andra bloggar ommadonna, musik, kultur, Intressant.se

Spotify får superbetyg av Lifehacker

När Spotify nu är på väg in på den amerikanska marknaden så har Lifehacker recenserat den och det är en i stora stycken överväldigande positiv sådan som Adam Pash tecknar ner i en lång artikel.

Det är gratisreklam för Spotify som heter duga och även kommentarsfälten fylls med mycket positiva ord.

Andra bloggar om: spotify, musik, internet

Mitt liv som Madonna-fanatiker

Det är ett faktum att jag under en period på kanske fem år, från mitten av 80-talet till början av 90-talet, var ett nästintill fanatiskt Madonna-fan.

Jag köpte allt som kom ut i musikväg och jag läste och sparade allt som skrevs om henne - i svenska kvällstidningar, i Okej, i engelska Smash Hits och gud vet var mer någonstans. 

 

När jag nu bläddrar igenom pärmarna så ser jag till min stora förvåning att jag även har en lång artikel från en finsk tidning (!). Var den kommer ifrån har jag ingen aning och vad som står i texten vet jag inte heller...

Jag har dessutom 28 vykort med Madonna som jag köpte på en skolresa i London 1988. På den resan inhandlades dessutom en rad olika skivor, ett antal posters och en stor flagga (!) med Madonna-motiv. Även den ligger i någon låda i källaren. Säkerligen har jag glömt något annat i Madonna-väg någonstans.

 

Min skivsamling med Madonna är gedigen och består av en del cd:s men mest av vinylskivor i diverse olika former. Det är singlar, maxisinglar, LP:s och bildskivor i olika utgåvor (tyska, brittiska, kanadensiska, amerikanska och japanska) - totalt sett handlar det om drygt ett hundra skivor. Det är i vissa fall exakt samma skiva men med olika omslag. Jag tror att jag har fyra olika maxi-singlar av Like a prayer - några med samma versioner och någon med olika.

  

    

Några av bildskivorna, som jag för övrigt köpte av min skolkompis i gymnasiet till en då billig penning, är riktiga rariteter med bland annat Like a virgin som är formad efter Madonnas kropp iförd den klassiska vita brudklänningen.

Jag försökte sälja min samling för något år sedan, men eftersom jag då bara fick ett skambud på 1 500 kronor för allt så tänkte jag att det kanske ändå är något jag ska spara en stund till.

Alla urklipp finns prydligt samlade i tre pärmar och till detta finns det dessutom en mängd olika posters som jag inte får hänga upp mer än möjligtvis i källaren. Jag hade en stor Madonna-poster i mitt sovrum när jag träffade min fru för drygt sju år sedan, men hon tyckte det var otrevligt att Madonna såg ner på henne när vi sov. Jag förstår fortfarande inte problemet.

Jag har följt Madonna hela tiden även efter det att jag la ner den allra värsta hysterin i början av 90-talet och ser henne som den allra största musikikonen från 80-talet. Visst var Michael Jackson på ett vis större, men vi ska komma ihåg att Madonna har varit en stjärna hela tiden och har i princip aldrig varit borta från rampljuset för sin musikaliska karriär under alla de år som gått sedan 1983-84.

Hon var precis som Jackson mästerlig på att utnyttja MTV med sina videos och den allra mest kontroversiella och mest uppmärksammade videon var Like a prayer som först sponsrades av Pepsi som sedan fick kalla fötter när kritiken mot videons innehåll blev massivt då den innehöll brinnande kors och en svart jesusstaty. I Expressen kunde man 9 mars 1989 läsa att hon fått en dödsdom uttalad mot sig från en muslimsk grupp i London. Även diverse olika katolska grupper ställde krav på att videon skulle dras tillbaka helt.

När albumet Like a prayer väl kom ut så skedde det med en bilaga som informerade om AIDS och vad man bör tänka på för att skydda sig. Det ger en liten bild av henne där hon både agerade sexsymbol och informerade om riskerna med det hela. Både singel och albumet låg etta i Sverige och i många andra länder.

Att välja favoriter bland hennes gedigna produktion är inte enkelt. Eftersom det i första hand handlar om underhållning och inte någon musik med djupare mening för mig så får tio-i-topp just nu se ut så här när jag medvetet sållat bort de allra lugnaste låtarna:

1. Vogue
2. Borderline
3. Like a prayer
4. Ray of light
5. Jump
6. Deeper and deeper
7. Like a virgin
8. Papa don't preach
9. Hung up
10. Express yourself

Egentligen borde musikvalet kanske ha skett utifrån ett annat perspektiv, genom att välja bland de låtar hon gjorde när hon var en faktor som påverkade utvecklingen i musikvärlden och fick unga flickor, och mig, att bli fanatiska fans. Numera är hon själv en follower med fingertoppskänsla som gör musik med ett mycket mer kommersiellt utgångsläge.

Men valet har skett och det föll alltså på vad som har varit den bästa underhållningsmusiken i mina öron. Det som ändå är det hon är bäst på och som är det hon kommer att bli ihågkommen för i historieböckerna.

Att Madonna har varit en stor förebild för många kvinnliga artister råder det inte någon tvekan om. Hon kan dessutom i många sammanhang faktiskt anses vara en god förebild som envetet och med jävlar anamma har gjort det hon själv har velat göra igenom hela sin karriär. Att inte allt har blivit bra (läs: filmerna) är en annan sak.

Jag såg Madonna senast hon var i Sverige med Blond ambition world tour. Den gången på Eriksbergsvarvet i Göteborg 29 juni 1990 och på söndag är det dags att återse henne när hon uppträder på Ullevi den andra dagen.

För mig är Madonna inte längre en artist som jag lyssnar speciellt mycket på. Jag engagerar mig inte längre sådär värst när hon ger ut en ny låt och springer inte benen av mig när ett nytt album kommer ut.

Hon gör fortfarande smart och bra musik som fungerar över generationsgränser och det är just detta som är det beundransvärda med henne. Att lyckas vara kvar på den nivå hon har varit mer eller mindre sedan 1984, utan att ens ha en bra sångröst, är det få om ens någon annan artist som har lyckats med. Hon är en artist av allra största mått.

Madonna är den okrönta och helt ohotade Queen of Pop.

Jag ska gå till Ullevi på söndag och lyssna och se henne underhålla mig med helt andra ögon än för drygt 19 år sedan. Jag tror att jag kommer bli nöjd.

För övrigt är det fritt fram att lägga ett fett bud på min Madonna-samling så ska jag överväga saken. De tre pärmarna med urklipp och vykort är också till salu...

Andra bloggar om madonna, musik, kultur, Intressant.se

Kramp i käken

Jag kan inte göra annat än hålla med Alexander om att det här är bland det roligaste jag har sett på länge.

Se Johan Börjessons kamp mot krampen i käken och akta så att du inte själv få skrattkramp.

Nya avsnitt av Seinfeld-gänget

Jag hängde inte med riktigt från början när Seinfeld började sändas i Sverige. Men när jag väl fastnad så var det helt omöjligt att slita sig fram till den dag det sista avsnittet av 180 sändes.

Nu verkar det som om Seinfeld ska återkomma i fem avsnitt av serien Simma lugnt, Harry (Curb your enthusiasm).

Inget nytt under riktig Seinfeld-flagg alltså, men om de fem avsnitten blir succé, vilket jag nästan utgår ifrån, så kanske det öppnar upp för nya avsnitt med ett dryga tio år äldre Seinfeld-gäng som sannolikt fortfarande inte gör någonting vettigt.

Andra bloggar om: seinfeld, jerry seinfeld, george costanza, cosmo kramer, elaine benes, larry david, kultur, Intressant.se

Rolandz - ett hån emot alla riktiga dansband

Robert Gustafsson är fantastisk på att fånga de rätta bitarna i olika människor och företeelser för att sedan göra humor och ironi av detta.

Ett exempel är Roland Järverup som, i Gustafssons gestaltning, gjorde sin entré i Torsk på Tallin och en rad oförglömliga repliker på sin värmländska dialekt. Efter några år av vila gjorde Roland comeback som dansbandssångare i Rolandz.

Meningen med Rolandz är att det ska vara parodi på riktiga dansband, men Gustafsson är så bra på vad han gör att han alldeles uppenbarligen lyckas mäta sig med de riktiga banden även sett till det musikaliska.

Att det är så måste vara ett riktigt dåligt betyg till dansbandsbranschen i stort och om Rolandz är med och för genren framåt så är det enbart ett bevis för deras eget misslyckande.

Andra bloggar om: robert gustafsson, rolandz, dansband, kultur, ironi, humor, torsk på tallin, Intressant.se

Oväntat värdigt avsked av Michael Jackson

Jag har tittat mig igenom större delen av minnesceremonin för Michael Jackson som gick igår kväll på TV4.

I det stora hela är jag överraskad över hur pass lågmäld och avskalad tillställningen var. Jag hade nog trott på betydligt mer överspel än vad som nu var fallet.

Det finns några saker som griper mig mer än annat. Det sker på grunda av olika saker.

Det första är Brooke Shields tal med Jermaine Jacksons tolkning av Smile. Det var det enda talet som verkligen kändes personligt och gav oss en förnimmelse av verkligheten bakom artistfasaden. Det var äkta och kändes inte som någon glorifiering likt vad flera av de andra efterklokt och begravningslikt gav sig på.

Det andra är när den 11-åriga dottern Paris alldeles i slutskedet ställer sig vid mikrofonen och formligen bryter ihop när hon uttrycker sina känslor för sin döda pappa. Att hon känner så som hon gör misstror jag inte för en sekund, men ska hon verkligen få ställa sig där och göra det inför miljarder tv-tittare?

Jag fick en svår känsla av olust i kroppen av att de låter dottern till en artist som själv aldrig fick leva ett anonymt liv som barn gör något som kommer att vara det som vi kommer att komma ihåg från den här ceremonin.

I övrigt kan det även funderas över det som Kulturbloggen har gjort, nämligen hur många det var som hyllade Joe Jackson i sina tal. Hur han har behandlat inte minst Michael under uppväxtåren spelar uppenbarligen inte någon som helst roll i sammanhanget.

Det har saknats proportioner i det allra mesta som har rört Michael Jackson sedan början av 80-talet. Tyvärr tar det inte slut vare sig i samband med hans död eller gårdagens minnesceremoni. Vi kommer att få leva med den ena osannolika historien efter den andra tillsammans med ett antal turer i frågan om hans barn och dragkampen om de tillgångar som nu ska slås ytterligare mynt av.

Att TV4 sände det hela var bra. Tyvärr var de inte lika träffsäkra när de i semestertider inte fick tag på någon annan än Ronny Svensson att kommentera det hela. Fredrik Strage som bisittare tillsammans med rätt person hade funkat. Nu blev det väl mycket spekulationer, skvaller och ren okunskap från Svenssons sida.

Läs även andra bloggares åsikter om michael jackson, kultur, nöje, musik, pop, Intressant.se

Michael Jackson är inget allmänintresse för SVT

Ingen svensk TV-kanal kommer att sända minnesceremonin för Michael Jackson imorgon. TV4 lägger in en rad Michael Jackson-program, men den statsägda televisionen kommer inte att uppmärksamma det hela, den dagen, på något vis.

De anser sig uppenbarligen redan ha gjort sitt genom att visa en gammal dokumentär och ett hopplock från de egna arkiven på 45 minuter inklusive 14 minuter Thriller...

Hur var det nu med allmänintresset och SVT:s sändningar från minnesceremonier och begravningar? Att visa den mördade flickan Englas begravning våren 2008 ansåg SVT vara ett korrekt beslut men att inte sända från minnesceremonin för vår tids allra största artist är det inte.

Begravningen för en flicka som, före ett tragiskt mord, var fullkomligt okänd för nästan alla var något att visa, men inte ceremonin för den person i vår livstid som varit så offentlig som en människa kan vara.

Själva begravningen kommer att hållas privat inom familjen. Hur detta nu kommer att vara möjligt i alla övrig hysteri efter det att The King of Pop har lämnat in.

Uppdatering:

Via Kulturbloggen läser jag att det mesta nu lutar åt att TV4 kommer att sända ifrån minnesceremonin och därmed tar det ansvar som SVT inte tycks göra.

Uppdatering 2:

SVT har tagit sitt förnuft till fånga så till vida att man i alla fall sänder ceremonin på SVT Play.

Andra bloggar om: michael jackson, the king of pop, kultur, nöje, musik, Intressant.se

A moonwalk in heaven

Strax före midnatt igår hörde jag programledaren för Karlavagnen i P4 avannonser en Tom Jones-låt med orden att han är en av de största stjärnorna. Efter en kort konstpaus säger hon sedan det som fick mig att undra om jag hört rätt. Hon säger något i stil med att vi fick precis in ett meddelande om att en av våra andra stora artister är död. Obekräftade uppgifter säger att Michael Jackson har avlidit i Los Angeles.

Michael Jackson är ingen artist som jag nu längre lyssnar på med någon regelbundenhet, men det är en artist som med jämna mellanrum återkommer i mina hörlurar och högtalare.

Även om Michael Jackson levt ett, för de allra flesta, onormalt liv i alla år så var det någonstans mellan Thriller och Bad som det tydligt började bli synligt för omvärlden att allt inte var som det borde. Artisteriet varvades med fler och fler märkliga historier om honom och sakta men säkert tog märkligheterna och myten Michael Jackson över artisten Michael Jackson.

Michael Jackson är tillsammans med Madonna mycket av det 80-tal jag kommer ihåg. De blev megastjärnor när MTV erövrade oss och fick oss att tänka och lyssna på musik på ett helt annat sätt och de gjorde det genom att på alla vis vara stilbildande för andra artister. De låg under ett antal år steget före alla andra och en ny låt med tillhörande video var näst intill något som var en förstasidesnyhet. TV-kanaler kunde tävla om att vara den som hade världspremiär.

Han gjorde sig själv till The king of pop med fyra album på 12 år mellan 1979-1991 (Off the wall, Thriller, Bad och Dangerous). Efter detta har han faktiskt inte presterat mer än ytterligare ett album med ny musik på. Det var Invincible från 2001, ett album som inte på något vis kan påstås vara i närheten av de andra fyra. Men det spelar ingen roll vad han har gjort musikaliskt sedan början av 90-talet eller vad han har gjort eller påståts ha gjort sedan dess. Det är hans enorma framgångar och avtryck i musik- och underhållningshistorien från slutet av 70- till början av 90-talet som blir det vi kommer att komma ihåg. I alla fall är det detta vi helst vill komma ihåg.

När jag nu sitter och tittar på hans klassiska första framförande av Billie Jean på Motowns 25-årsjubileum så är det fullkomligt fantastiskt att se. Samtidigt är det tragiskt att se den vitalitet och livfullhet som han där och då visar upp och sedan tänka sig år och decennium framåt och den skada som han otvivelaktigt åsamkade sig själv och sin kropp.

Jag läste hans bok Moonwalker någon gång i slutet av 80-talet när han var som allra störst som artist, innan tragiken tog överhanden, och slogs då av hur mycket han ville vara ett vanligt litet barn och hur ensam han kände sig i livet. Någonstans samtidigt som den boken kom ut beslutade sig Michael Jackson för att försöka skapa sig sin egen värld, den som han ville ha som barn, och låta andra barn få glädjas med honom i denna värld. För detta fick han sedan lida ochstå till svars för anklagelser som aldrig har kunnat bevisas. Istället finns det tydligare bevis för att giriga föräldrar har försökt sig på att kapa åt sig ett skadeståndsbelopp genom falska anklagelser.

Jag kan bli mycket känslomässigt berörd av när personer som jag inte känner personligen avlider. Jag berörs av Michael Jacksons död. Men den var på något vis så väntad, även om jag inte trodde att han skulle dö vilken dag som helst, att det inte riktigt fångar mina känslor på samma vis som det gör hos många andra.

Michael Jackson har gjort fantastisk musik, men han har även balanserat på en för mig slak lina i sin iver att "heal the world" och en rad andra gråtmilda låtar och projekt. 

Det är ett tragiskt människoöde som är det yttersta beviset för vad som kan ske om man som förälder pressar sina barn till något som de inte kan behärska då och inte kan hantera när de blir vuxna.

Även om det finns en önskan om att vi nu ska slippa ifrån ett tråkigt efterspel till Michael Jacksons död så tror jag tyvärr att det kommer att bli en äcklig smet av spekulationer kring dödsorsaken, en bitter strid kring hans arv, eller skulder som det kanske är, och en lång rad personer som nu kommer ta bladet från munnen och berätta sin historia om Michael Jackson. Det finns kusliga associationer till Elvis Presley, både i livet och i sättet att dö, och jag tror tyvärr inte att detta slutar vid detta.

Andra bloggar: Oscar Swartz, Mymlan

Andra bloggar om michael jackson, moonwalk, kultur, king of pop, musik, Intressant.se

Paolo Roberto ska lyfta Robinson ur dyn

Expedition: Robinson med multimänniskan Paolo Roberto som programledare kan bli precis vad som helst.

Det som jag kunde konstatera efter att relativt flyktigt har spanat in vårens omgång med Linda Isaksson är att det inte kunde bli en sämre programledare. Frågan är om den tron var sann.

Samtidigt tror jag inte att det handlar speciellt mycket om som leder någon tävling och ett öråd varje program. Det handlar om deltagarna och att format och regler i tävlingen för första gången klarar av att hantera pakter och lyckas sålla fram en vinnare som inte står där med statyetten enbart tack vare en grym social förmåga och lite tur.

Låt den bäste överlevaren få en chans att vinna för första gången någonsin. Hitta ett poängsystem där tävlingarna totalt sett premieras, inte bara i enskilt program, och där inte ens alla röster i ett öråd kan få bort en person som är bra på att prestera.

Andra bloggar om paolo roberto, expedition robinson, robinson, linda isaksson, tv4, kultur, nöje, tv, Intressant.se

Den obegripliga Alexander Rybak-febern

Han vann Eurovisionsfestivalen med ett historiskt stort stöd från européerna. Efter detta tycks Alexander Rybak segla på en osannolik räkmacka med uppmärksamhet och påstådda ersättningar som inte är vettiga.

Vi är lite ledsna i ögat emellanåt för att de svenska bidragen inte lyckas bättre än vad de har gjort på senare år. Jag kan säga att om det handlar om att få fram bidrag och artister som är så miserabelt tråkiga och dåliga som Alexander Rybak så har jag inte några som helst problem om vi fortsätter att skicka iväg hyfsade låtar och artister som hamnar på artonde plats varje år.

Och ska vi ändå skicka iväg en artist som sjunger halvtaskigt, gnisslar lite på fiol eller nyckelharpa i en låt som lägger an på folkmusiktraditioner så är det bara att skicka iväg Nordman till Oslo nästa år.

Bara för att resten av Europa har dålig musiksmak så behöver inte vi ha det. Det finns inget EU-direktiv på det vad jag vet.

Läs även andra bloggares åsikter om alexander rybak, norge, kultur, nöje, musik, Intressant.se

Aftonbladets maffiapris på Sopranos

Aftonbladet fortsätter att sälja DVD-filmer med sin tidning och som få har missat så är det numera Sopranos-filmer som går att köpa varje vecka under ett halvårs tid.

En liten notis i Metro (ej på nätet) uppmärksammar det faktum att det blir dyrare att köpa filmerna varje vecka i 27 veckor via Aftonbladet. Det totala summan för filmerna blir 1 593 kronor och då måste man dessutom köpa tidningen varje vecka för ytterligare 270 kronor.

Totalt blir det alltså 1 863 kronor för samma filmer som på en rad olika ställen går att köpa för under 1 300 kronor plus frakt. 43 procent dyrare än hos Discshop eller Megastore.

Merförsäljning för Aftonbladet men knappast något mervärde för läsarna som köper filmerna. Istället kan man dryfta sig till att kalla det för en extremt dyr avbetalningsplan med Aftonbladet som kreditgivare.

Andra bloggar om aftonbladet, dvd, film, kultur, sopranos, ockerpris, maffia, media, merförsäljning, Intressant.se

Sommar med utrikespolitik, upphovsrätt och gåtfullhet

2009 års Sommarpratare är presenterade. Några reflektioner på detta.

En liten specialsatsning på nordiska utrikesministrar. 24 juni Alexander Stubb från Finland och 6 juli Jonas Gahr Støre från Norge. Om det beror på språkliga förbistringar, eller något annat, att Danmarks Per Stig Møller inte pratar framgår dock inte.

Roger Wallis kommer den 8 juli garanterat att samla The Pirate Bay, hela Piratpartiet och många fler när han, förhoppningsvis, kommer att prata om upphovsrätt och musikindustrins tjurskallighet.

Sommarens antingen eller står Alex Schulman för den 1 augusti. Antingen kommer han att reta upp så många som möjligt eller så kommer han att vara så seriös som han uppenbarligen även kan vara.

En veteran bland alla de andra är Bodil Malmsten som får förtroendet för elfte gången när hon pratar den 8 augusti.

Sedan är frågan om årets tystaste och märkligaste program kommer att ske den 30 juli när den underbara sångerskan Laleh äntrar mikrofonen. Lika underbar som hon är som sångerska. Lika disträ och gåtfull är hon när det handlar om att bara prata. 

I övrigt är det mellan IKEA-Kamprad och Mr Guillou en lång räcka med mer eller mindre kända namn - bl.a Joe Labero, Tomas Ledin, Hans Alfredsson, Ola Salo och Petra Mede.

Uppdatering:

Carl Bildt noterar att hans nordiska kollegor ska sommarprata i svenska radio.

Andra bloggar: Kulturbloggen

Andra bloggar om Sommar i P1, Sommar, sommarvärdar, nöje, kultur, radio, sr.se, Intressant.se

Susan Boyle - det ultimata utnyttjandet av en människa

Jag har egentligen inte någon aning om vilket psykiskt tillstånd Susan Boyle befann sig i före det att hon ställde upp i "Britan's's got talent". Sett till hennes bakgrund och livssituation så är det dock inte helt vågat att dra slutsatsen att det inte var helt stabilt.

Att hon sedan har utsatt sig för den enorma press som de senaste månaderna har utvecklat sig till var garanterat inte något hon räknat med och säkert inte heller något som man helt enkelt kan hantera under ett par månaders hysteri.

När hon nu inte vann tävlingen så har det uppenbart brustit rejält för henne och frågan jag ställer mig är om inte detta är en av senare års absolut största utnyttjande av en människa i direktsända tv-sändningar?

Människor i Storbritannien, och i andra länder, har hånlett med ena ögat och blinkat uppmuntrande med det andra till Susan Boyle. Det hon har sett är all den uppskattning som hon säkerligen har saknat i stora delar av sitt liv.

Hånskratten i tv-sofforna har inte nått fram till henne förrän den dag då finalen står och dessa skratt ekar i hennes huvud efter det att soffpotatisarna har röstat fram någon annan vinnare än henne, den självklara och alldeles sagolika sångerskan...

Är man då inte helt stabil innan rampljuset började lysa henne rakt i ansiktet för någon månad sedan så är det inte konstigt om hon, när illusionen brister, börjar bete sig märkligt på något sätt.

Visst kan hon sjunga. Men hon är inte så extremt duktig, något jag bloggat om tidigare, som publiciteten även utanför de brittiska öarna har resulterat i. Hur det då har sett ut på öarna kan man bara gissa sig till.

För mig som bara har sett hypen och hysterin passera förbi mig i svenska media, som mangrant har rapporterat om henne, så är det ett ultimat utnyttjande av en människa i syfte att underhålla andra.

Det är självfallet ett personligt ansvar att ta när man ställer upp, men jag hoppas att Simon Cowell och gänget ser till att ta hand om Susan Boyle nu när strålkastarna har slocknat.

Andra bloggar om Susan Boyle, Britan's's got talent, kultur, nöje, utnyttjande, samhälle, tv, Intressant.se