Även om succén för TV4 med Så mycket bättre är ett faktum även det här året så tycker inte jag att det var lika bra som det första året.
Möjligtvis har nyhetens behag släppt men jag vidhåller att det dels har varit ett sämre fokus på huvudsaken, nämligen själva musiken, den här gången och att det har varit lite väl tillrättalagt i mellansnack och personliga intervjuer. Allt har varit lite förfantastiskt helt enkelt.
Sett till deltagarna så är det Laleh som fått det största lyftet. Många av oss visste att hon var bra redan innan och hon har visat upp en makalös förmåga i nästan varje avsnitt.
Timbuktu har varit stabil och, tror jag, kommit in människors medvetande på ett betydligt bättre sätt än före. Det är inte den succé Petter lyckades med 2010, men mycket bra.
Sedan har vi trion Ledin, Dahlgren och Philipsson som för mig är en kompistrio från ungefär samma miljö. Musikmässigt skiljer de sig åt, men det märks så väl att de känner varandra enormt väl och det tror jag har tagit bort en del av de spänningar och den dynamik som fanns förra året.
Ledin har gjort vad man förväntar sig, varken mer elle mindre, och där hans E-type tolkning nog är den bästa.
Eva Dahlgren har gjort Eva Dahlgren-musik av de andra artisternas låtar, men har nog sammantaget varit en besvikelse för mig.
Lena PH har klart och tydligt visat oss att hon är en sångerska och en artist men att hon inte har någon av de andra deltagarnas förmåga att skapa något eget av sina kollegors alster.
E-type har visat upp en personlig sida av sig själv, men även hans förmåga att göra något av de andra artisternas låtar är begränsad. Däremot visade det sig att hans musik och hans texter faktiskt innehöll mer än vad man kan få för sig när man tidigare lyssnat.
Slutligen så är det Mikael Wiehe som har retats och spelat motvals och gjort versioner på sitt sätt utan att briljera mer än när han gjorde E-types Calling your name i den svenska versionen Jag ropar ditt namn.
Spekulationerna om nästa år är igång och det är många stora namn som nämns.
Jag skulle nog vilja att man tänker betydligt mycket mer på mixen av artister, hur väl dom känner varandra innan och att det inte nödvändigtvis behöver vara en övervikt av riktigt stora stjärnor.
Det namn jag vill ha med kommer sannolikt aldrig att ställa upp. Allra överst på min lista står Mauro Scocco. Efter honom finns Ulf Lundell och Peter Lemarc.
Men ingen av dessa kommer att vara med 2012 och därför tycker jag att uppställningen nästa höst hämtas ur den här gruppen på 14 artister där de med fetstil är förstahandsval och det andra är alternativet:
Amanda Jenssen / Helen Sjöholm
Toni Holgersson / Olle Ljungström
Titiyo / Anna Ternheim
Håkan Hellström / Markus Krunegård
Andreas Mattsson / Johan Kinde
Tommy Körberg / Howlin' Pelle Almqvist
Robyn / Lykke Li
Vid sidan om superstjärnan Robyn så är det, tror jag, en mix av andra relativt sett mindre kända/halvt bortglömda artister som förtjänar att uppmärksammas. Framför allt tror jag att det kan skapa en mer intressant mix än i år.
SVT väljer att inte spela in ytterligare en säsong av Starke man och man hänvisar till för dåliga tittarsiffror under den andra säsongen som avslutades i söndags.
I snitt har 800 000 svenskar bänkat sig varje söndag och sett serien, men detta är alltså inte tillräckligt.
Vi kände oss tvungna att fatta det här beslutet. Konkurrensen är stenhård och serien har tappat tittare. Första säsongen sågs av runt miljonen, säger Christian Wikander, nöjes- och dramachef för SVT i Göteborg till Expressen.
Jag hade inte sagt någonting om det hade handlat om en reklamfinansierad kanal som tog det här beslutet motiverat på för få tittare.
Men när Sveriges Television gör det på den grunden så undrar jag vilket motiv man har för sin egen existens som public service?
Jag hade nästan glömt bort hur det var på fredagskvällar under större delen av 80-talet och början av 90-talet.
Helgen på den tiden startade varken med tacos eller chips från OLW.
Helgen inleddes med Adolphson & Falk som gjorde signaturmelodin till Metropol där Niklas Levy och Ingvar Storm sedan vecka efter vecka serverade oss Spanarna med Jonas Hallberg, Jakob Dahlin och ett antal andra.
Det var Göte Johansson underfundiga rapporter och bedömningar av den senaste musiken i Flipp eller flopp. Det var en rad andra inslag och det var framförallt musik i en skön blandning.
Metropol kom fram i en tid när det fortfarande bara fanns statsradions tre kanaler och reklamradio bara var något som fanns i andra länder.
Metropol serverade en skön start på helgen och höll vecka efter vecka en enormt hög kvalité.
Metropol var en del av mitt radiolyssnande på 80-talet tillsammans med Eldorado, Soul corner, Galaxen och några andra.
Nu är det dags för Niklas Levy och Ingvar Storm att i P4 Musik, i två program, titta i backspegeln och minnas tillbaka till sitt eget historiska verk.
Nu på söndag 11 december sänds det första. Lyssna på det - det ska jag göra!
När det nära samarbetet mellan Spotify och Facebook presenterades så var det ett stort steg som togs där vår musik helt plötsligt, om vi ville, blev tillgänglig för alla på den största sociala medie-plattformen.
Men utvecklingen stannar inte upp med detta. Igår presenterade Spotify nästa steg i sin utveckling och en av de stora nyheterna där är att man låterandrautvecklareskapa appar inne i Spotify som tillför ett mervärde för lyssnarna som man tidigare fått söka utanför Spotify.
Ett exempel är LastFM som jag förutspådde en tynande tillvaro för när Spotify/Facebook-samarbetet kom. Det som nu sker är istället att LastFM är en av dom första på banan med en app i Spotify och på så vis knyts ens musikaliska smak där samman med det som redan finns hos Spotify.
Det finns redan nu ett antal andra appar och jag gissar att det kommer att explodera inom kort.
Moodagent tar fram en spellista baserat på en annan låt och man kan bestämma vilken "humörkurva" låtarna ska ha. Man kan också helt sonika tala om att man vill ha en playlist med glad, sensuell eller uptempo.
TuneWiki tar fram texterna till låtarna så att man kan sjunga med - om det är detta man vill.
Det är helt enkelt ett steg där Spotify genom att låta andra vara en del av deras gemenskap befäster sitt grepp och ger både gamla och nya konkurrenter ytterligare att fundera över.
För att börja testa de appar som redan finns får man ladda ner en betaversion av Spotify som finns här.
Efter två avsnitt av Så mycket bättre så är det tyvärr bara att konstatera att magin från första säsongen till stora delar är borta.
En del beror, precis som jag misstänkte på valen av deltagare, men även TV4 har skruvat i formatet till det sämre.
Det som ändå är själva fundamentet i programmet, musiken, har fått betydligt mindre utrymme. Flertalet av låtarna är sönderhackade och spelas bara någon minut.
Den som sticker ut är Laleh. Hennes två versioner är ett rejält snäpp bättre än övriga. Men makalösa och oförutsägabara versionerna som var så fantatiska förra året saknas ännu så länge nästan helt.
Samtalen vid middagsbordet bränner till ibland men är generellt sett, precis som i övrigt, extremt insmickrande och i avsaknad av en Plura som ställer en obekväm fråga eller annat som sticker ut. Det finns inte ens en Berghagen som börjar vinsluddra i slutet.
Kamratligt, trevligt och tillrättalagt. Fortfarande feelgood-television, men långt ifrån förra årets nivå.
Den största anledningen tror jag ändå är hur deltagarlistan ser ut. Det var redan från början, på papperet, en stor risk för något betydligt mindre spännande än första året och när det mest bara skrapas på ytan så blir det mer lättviktigt.
Sedan sätter jag mig och lyssnar på versionerna som artisterna har gjort av Ledins och Dahlgrens låtar och inser att det verkligen är sättet som TV4 hanterar musiken på som är så mycket sämre än förra året. Lyssnar mig igenom Lalehs strålande versionerliksom Timbuktus som träder fram på ett helt annat sätt in i programmen.
Eva Dahlgrens Never again är bra och andas nästan lite av Roxettes It must have been love. Wiehe gör Wiehe-versioner av både Ledin och Dahlgren. Något annat är inte att förvänta.
Sedan har vi E-type, Lena Philipsson och Tomas Ledin som jag inte alls tycker har gjort något spännande alls.
Mest överraskande är det att Lena Ph inte gör mer. Hon är ändå en av våra allra mest hyllade artister det senaste decenniet. Men uppenbarligen behöver hon en Orup intill sig för att det ska hända något vettigt musikaliskt.
Annars är det mest irriterande att kvällspressen inte kan låta bli att i förväg i princip avslöja vad programmen ska handla om.
Inför Eva Dahlgrens kvällvar dethennes nakna berättelse om Anna Lindh och allt det som skedde 2003. Rörande att se oavsett, och några tårar föll även hos mig där, men det kunde vi väl fått bli överraskade av i programmet och inte veta om i förväg?
Om Så mycket bättre ska ha den strålande framtid som jag trodde förra året så krävs det nog betydligt mer fingertoppskänsla i artistvalen än det är det andra året.
Jag läser i princip aldrig matbloggar och har inte tidigare läst vare sig Smaskens eller Matildas Matparadis.
Men när det helt plötsligt dyker upp länkartill enupphetsaddebatt om ketchup (!) så kan man ju inte låta bli att läsa och försöka förstå vad det hela handlar om.
Det är möjligt att det handlar om att jag inte är insatt i matbloggarnas värld, och med vilken ton man skriver i vanliga fall, men jag har mycket svårt att förstå vad de upprörda känslorna verkligen handlar om.
Eller upprörda känslor förresten. När man läser det så är det fortfarande en mycket hövlig ton utan några riktigt stora ord och påhopp.
Vad det hela handlar om?
Ja, om man nu ska försöka förstå det så handlar det om ifall Annika Ingemarsson, kvinnan bakom Smaskens, har en man som gör bättre ketchup än ketchupen från Mutti, med hela 68% tomat jämfört med Heinz 55 %, som Matilda Mondolfi på Matildas Matparadis propagerar för och, visar det sig, är Marknadschef och PR-ansvarig för.
En storm i matbloggarnas land är inte som en storm i de politiska bloggarnas land i alla fall. Det är mer som en Dramaten-pjäs där alla pratar Ingemar Bergman-svenska med varandra.
En av förra årets allra största TV-succéer var Så mycket bättre på TV4.
Då var det en testballong som jag tror att vare sig TV4 eller de medverkande artisterna i sin vildaste fantasi hade förväntat sig utfallet av.
När nästa säsong spelats in, och ska börja sändasnu på lördag, är det med denna succé i bagaget och det märks också till viss del på de medverkande artisterna som i alla fall i något fall är sådana som valde bort förra årets testballong men som nu ser profiten hägra framåt höstkanten.
Det handlar om att vi ska få se och höra musik av Eva Dahlgren, Mikael Wiehe, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Timbuktu, Laleh och E-Type.
Så här ser mina tankar om dessa sju artisterna ut:
Eva Dahlgren var en spännande artist en gång i tiden men tappade för mycket av detta efter En blekt blondins hjärta för 20 år sedan. Efter det har det inte kommit speciellt mycket spännande från henne musikaliskt. I alla fall inte som har fångat mig.
Jag är säker på att flera av de andra artisterna kommer attkunna görafantastiska versioner av hennes låtar från 80-talet och tidigt 90-tal som hamnar på hitlistorna återigen. Vad hon själv lyckas göra med de andras låtar är svårare att sätta fingret på, men hon är ju i grunden en extremt duktig liveartist så förmodligen fläckfria proffsiga versioner.
Mikael Wiehe har ju en enormt lång kariär och hur många olika låtar som helst att ösa ifrån för de andra artisterna. För mig har jag fortfarande svårt att tänkta på Wiehe utan att i samma andetag tänka på Björn Afzelius.
Att Wiehe själv kan fånga andras låtar och göra dom på svenska, antingen själv eller tillsammans med andra, vet vi. Ett strålande exempel på detta är hans Dylan-översättningar där Ebba Forsberg sjunger För att jag älskar dej på deras gemensamma album.
Personlig favoritlåt: Mitt hjärtas fågel (om nu inte låten ovanför räknas)
Tomas Ledin är en bespottad artist men som otvivelaktigt, oavsett man gillar det eller inte, har skapat svenska klassiker och som enträget fortsätter ge ut sin musik i sin stil. Visst har han fastnat i sin egen fålla i för hög grad, men hans musik som är 20 år eller äldre kommer även de att bereda de andra artisterna stora möjligheter att skapa nya versioner för listorna under hösten. Att han är aktuell med sin Rondo-show för närvarande är garanterat ingen slump för hans deltagande.
Ledin som tolkare av andra känns betydligt mer tveksamt.
Lena Philipsson har varit med sedan mitten av 80-talet och har lyckats skapa en karriär som tickar och går och hon har i många olika sammanhang visat prov på en enorm proffessionalitet. Hennes musik har en stark Orup-prägel och bara det gör att det handlar om svensk pop av hög klass. Det gör ont har Darin redan gjort den bästa egna versionen på, så den kan vi hoppas att slippa.
Hon är en av våra allra mest proffsiga artister och kommer att leverera ett antal av de versioner som vi får höra mycket under hösten.
Timbuktu är på ett vis den mest udda fågeln i sammanhanget, men han har en otrolig bredd både i sin musik och i det faktum att han har arbetat med radio en hel del.
Vad han hittar på med alla de andra artisternas låtar är det som känns allra mest spännande på förhand. Han har lite rollen som årets Petter i det här sammanhanget.
E-type tycker jag kanske att vi har sett och hört nog ifrån i olika sammanhang. Men samtidigt så är det kanske just hans låtar som de andra artisterna verkligen kommer att kunna skapa en helt annan dimension i än det eurodisco-fack som de just nu ligger och dammar rejält i.
Här ligger väl förväntingarna på vad han ska lyckas prestera på absolut lägsta nivå i sällskapet.
Laleh till sist. Här vet jag inte vad man ska förvänta sig ifrån henne. Musikaliskt väl känd, men som en person som ska vara en del i ett program där det också förväntas ett utbyte med de andra artisterna och något som ger oss tittare en aha-upplevelse om henne så ser jag mest en gåtfull person som tidigare har varit extremt kryptisk i intervjuer.
Den allra märkligaste intervjun med henne stod Stina Lundberg för när Stina frågade om hennes bror och pappa som gått bort och Laleh satt och sjöng och var helt osammanhängande.
I det här sammanhanget kommer hon att stå för varje veckas lågmälda tolkning av de andra artisterna. Skört och vackert.
Jag har även gjort en spellista på Spotify med ytterligare några låtar från var och en av de sju artisterna.
På förhand känns det som om det är betydligt mindre utrymme för spontanitet i det här gänget än vad som var fallet första gången. Att vi nu dessutom känner till formatet och har höga förväntningar gör det också till en betydligt större utmaning än första gången.
Men att det är många som kommer att börja titta på lördag är jag i alla fall säker på.
Precis som jag själv har misstänkt så är det där med den förhatliga uppvärmningen innan man tränar något som mer ställer in hjärnan på rätt fokus än att det är något som behövs för kroppen.
Det är i alla fall vad New York Times (via Lifehacker) pekar på i en artikel där deras undersökning visar på vitt skilda sätt att förbereda sig inför träning och att det hela landar just i det faktum att det mest handlar om en mental sak:
The studies were of so little value, she concluded, that “it is not known whether warming up is of benefit, of potential harm, or having no effect on an individual’s performance.”
An exception is Dr. Fradkin’s own studies of warming up before playing golf. After a decade of research, she found that a seven-and-a-half-minute warm-up involving cardiovascular exercise, stretching and air swings — swinging a golf club without hitting a ball — can significantly improve performance.
But that does not necessarily mean the same routine will work in other sports. As Dr. Fradkin put it, “How can you compare improving performance in golf with improving performance in swimming?”
It’s an appalling situation, she told me. Serious athletes place so much emphasis on warming up, yet what they do is based more on trial and error than on science. For now, she said, what to do “is almost a ‘he said, she said’ thing.”
Under alla omständigheter går det att konstatera att det handlar om att inte överdriva uppvärmningsfasen.
Det handlar nog mest om att anpassa träningen till sig själv något som inte är det lättaste. Fråga en som vet...
Ett halvår av 2011 har passerat och så här har mitt musiklyssnade, det som registrerats på LastFM, sett ut under denna period:
Artister / antal lyssningar
Mauro Scocco / 177
Ulf Lundell / 97
Håkan Hellström / 96
Eldkvarn / 86
Mando Diao / 73
Veronica Maggio / 71
Lykke Li / 71
Prefab Sprout / 50
Robyn / 48
Sophie Zelmani / 31
Låtar
Mauro Scocco - Jag saknar oss
Robyn - Dancing on my own
The Ark - Breaking up with god
Mauro Scocco - Dåligt väder
Mauro Scocco - Adrenalin
Håkan Hellström - River en vacker dröm
Håkan Hellström - Saknade te havs
Mauro Scocco - Mina tonårsvintrar
Plura - Logiskt
Lykke Li - I follow rivers
Ni ser! Det är bara svensk musik rakt igenom.
Det är välbekanta namn sedan tidigare, men en sak sticker ut. Mando Diao har seglat upp till en stor favorit och den enskilt största anledningen till detta är att jag såg deras unplugged konsert på SVT i vintras. Fantastiskt bra och därefter är dom återkommande.
Annars är den största musikaliska upplevelsen Håkan Hellströms spelning på Slottsskogsvallen 4 juni. Här är en av alla höjdpunkter - Thomas von Brömsen och Håkan i Försent för Edelweiss:
Kanske var det ett stänk av svensk patriotism som färgade rapportering i media och på bloggar när det pratades om samarbetet mellan Facebook och Spotify som något exklusivt.
Spotify ingår mycket riktigt i Facebooks planer men det gör alldeles uppenbarligen även en rad andra musiktjänster.
Facebooks planer sträcker sig betydligt längre än enbart Spotify, något som Gigaom berättar om:
And it won’t be just Spotify – my sources tell me that Facebook has been reaching out to other online music services and much of the attention at f8 should be focused on music. Facebook Connect and Facebook Likes are key components of this effort.
Whether it is Pandora, Turntable.fm, SoundCloud or iTunes, listening to music, sharing music and then talking about is inherently a social activity and it makes perfect sense for Facebook to encourage this social behavior. Also, as we become an always-connected society, the idea of downloading and buying music is slowly giving way to the idea of “subscribing” to a giant library of music.
Att det nu inte tycks handla om någon exklusivitet för Spotify kan kanske ses som något negativt, men det visar samtidigt att man hela tiden har tänkt rätt och att detta bara är nästa steg både i deras och Facebooks utveckling.
Förra gången var det rykten från Forbes som fick oss att skriva och nu är det Gigaom.
Nu ser i alla fall jag framemot att få se vad det hela handlar om på riktigt och inte bara uttryckt i rykten.
När man själva uttalar att man förlorade sändningsrättigheterna till OS så säger det allt. SVT har kännt sig så säkra att man anser sig förlora något man aldrig vunnit. Visst, det handlar om en förlust i självabudgivningen, men det är knappast det man avser med uttalandet som andas dålig förlorare lång väg.
Jag säger inte att MTG, vilken av deras kanaler OS nu än må sändas, kommer att göra det bättre än vad SVT har lyckats göra det. Rutinen av att ha ägt rättigheterna till alla OS sedan 1960 är inte att förakta. Samtidigt så är inte Sverige det första landet där det inte längre är public service som äger rättigheterna att sända OS. Detsamma sker i Norge där TV2 köpt samma rättigheter som MTG och utger löften om att utveckla sändningarna.
Eva Hamilton säger att det, även om de mest populära delarna sänds fritt, är en riskatt OSbliren betal-TV-produkt. Ja, vad jag vet är inte heller SVT gratis att se och där finns inte ens ett val att göra.
Många vill se OS i TV och de som vill detta kommer att göra det även när MTG sänder. Dessutom är jag övertygad om att MTG, om man vill undvika en total folkstorm, måste tänka sig för extremt noga hur man kommer att hantera frågan om reklam i sändningarna. Om man vill etablera sig som en seriös förvaltare av den här typen av globala arrangemang så gäller det att tänka till ett varv extra.
Champions League i fotboll har inte blivit sämre av att sändas i reklamfinansierade kanaler. Inte heller andra fotbollssändningar från de stora ligorna. Detsamma gäller en rad andra liknande arrangemang.
Riskerna ligger i att de sporter som har haft sin enda stund av uppmärksamhet just under OS med sändningar i betalkanaler inte heller då kommer att få någon större uppmärksamhet.
Även om jag tycker mycket bra om hur SVT hanterar sportsändningar så är det inte heller rimligt att public service ska lägga hur stora summor som helst av sin budget på enorma idrottsarrangemang.
Då finns det i ärlighetens namn ett betydligt viktigare uppdrag att utföra för de licenspengar som vi fortfarande bidrar med.
Underhållning är inte gratis och OS är en av de största händelserna i den globala underhållningsbranchen.
Av mina markeringar är det några som absolut tillhör inte-missa-listan.
Patrik Sjöberg har med sin bok redan skapat debatt och jag gissar att hans Sommar-program inte kommer avvika från detta.
Hans gamla kompis Sven Nylander har varit tyst sedan knarkavslöjandet vid EM i Göteborg och vad han har att säga nu ska bli mycket intressant att höra. Inte minst efter Sjöbergs bok och den sågning Nylander får där.
Cecilia Uddén är en stor favorit med sin rapportering från Mellanöstern.
Maria Wetterstrand kan bli mycket intressant att lyssna på om hon, efter att nu ha avgått som språkrör, vågar beträda den moderna historiebeskrivning av svensk politik det senaste decenniet som hon har varit högst påtagligt inblandad i.
Håkan Juholt är givetvis också spännande att lyssna på liksom Carl Bildt som nästan alltid lyckas skapa rubriker för något.
Sedan är det kanske ofta så att den man minst anar är den som sätter de allra djupaste spåren efter sitt program.
När Spotify meddelade att man förändrade sin betalninsmodell och gratislyssnandet fanns det många negativa röster som spådde deras långsamma död.
De rykten om ett mycket nära samarbete mellan Spotify och Facebook kan mycket väl visa sig ge den motsatta effekten och istället slussa in betydligt fler Spotify-användare än vad som nu finns.
Det handlar om rykten som Forbes säger sig ha fångat upp som bland annat, redan inom några veckor, ska ge ytterligare funktioner till Spotify kopplat till Facebook:
The integrated service is currently going through testing, but when launched, Facebook users will see a Spotify icon appear on the left side of their newsfeed, along with the usual icons for photos and events.
Clicking on the Spotify icon will install the service on their desktop in the background, and also allow users play from Spotify’s library of millions of songs through Facebook. The service will include a function that lets Facebook users listen to music simultaneously with their friends over the social network, one of the sources said.
Namnet på tjänsten ska antingen heta Facebook Music eller Spotify on Facebook.
Alldeles oavsett namnet så låter det som ytterligare ett steg där både Facebook och Spotify stärker sina aktier riktigt rejält.
Mauro Scoccos nya album "Musik för nyskilda" finns nu både som cd och digitalt.
Det är en samling låtar som andas lite mer Ratata, och de tidiga soloalbumen, än vad Scocco som soloartist har låtit som det senaste decenniet.
Några av låtarna (Jag saknar oss, Adrenalin och Julkort från New York) har funnits ute ett bra tag, men resten är helt nya för oss och sammantaget knyter han ihop det på ett lysande sätt.
Det finns igenkänning samtidigt som det definitivt inte är samma gamla låtar en gång till.
Scocco fortsätter att leverera kvalitét. "Jag saknar oss" är min absoluta favorit som redan har placerat sig bland hans allra bästa av hans låtar. Men även "Dåligt väder" är en låt jag direkt fastnat för de första dagarna.
Inte hans allra bästa album, men mycket bra.
Överlag ärrecensionernapositiva, men en del sticker ut och det känns mer som att Nöjesguiden redan på förhand har bestämt sig för att försöka provocera så mycket det går på så få tecken som möjligt.
Barnprogramledare Ola Lindholm har alldelesuppenbarligenintevarit sanningsenlig i sin iver att upprätthålla sin image som barnens favoritprogramledare.
Han gick direkt efter poliskonfrontationen ut och talade om att han självfallet inte var skyldig till att ha tagit några otillåtna substanser. Detta var bara en förhoppning och visar sin nu vara fel.
Jag har inte tänkt att lägga några moraliska betänkligheter i det faktum att Ola Lindholm snortat kokain. Det är upp till honom.
Men jag kan inte låta bli att reagera över en person som inte är sanningsenlig. Inte bara det att han väljer att tiga om skuld eller inte skuld när han konfronterats. Han väljer att gå ut och bedyra sin oskuld precis som om det skulle ta undan det faktum att han faktiskt lämnat ett pisseprov till polisen som han mycket väl visste om innehållet i.
För mig är det rent trovärdighetsmässigt en enormt stor skillnad mellan detta och det vi för någon månad sedan kunde läsa om Mikael Persbrandt.
Båda tar knark, men hanteringen av det hela är två motpoler och därmed också utgången i hur människor uppfattar hederligheten och trovärdigheten hos Ola respektive Mikael.
Att erkänna sina laster och brister som människa istället för att försöka måla upp motsatsen 'til the bitter end är i alla fall inget som imponerar på mig.
Uppdatering:
Ola Lindholm bloggar själv om sin upplevelse av hela denna historia. Inte minst är det ett enormt starkt angrepp på Expressen och över det faktum att polisens utredning läckt som ett såll till pressen.
Vad ska man tro egentligen och hur stor säkerhet är det i det prov som han ska ha testats positivt för?
Uppdatering 2:
Jag får krypa till korset och erkänna att jag igår föll rakt ner i kvällstidningsdrevet och deras gillrade fälla i falletmedOla Lindholm och åtalet emot honom. Separat inlägg om detta här.
Jag är en hängiven användare av Sveriges Radio och deras app för iPhone.
Varje vardagsmorgon lyssnar jag på P1 när jag åker till jobbet. Varje eftermiddag gör jag samma sak på vägen hem och det är ofta som jag valt att lyssna på P3 under mina löprundor senaste tiden.
Tyvärr har Sveriges Radio i sin senaste uppdatering lyckats med konststycket att försämra prestandan på appen riktigt rejält. Från att i princip aldrig bryta pga av dålig täckning eller annan orsak så sker det nu i princip hela tiden under min pendling och att försöka lyssna när jag springer är inte ens att tänka på.
Förbättringarna i innehållet är säkert lysande, men att det vanliga radiolyssnandet som jag uppskattar så mycket nu blir ett enda stort irritationsmoment är jättetrist.
Jag hoppas en ny uppdatering kommer snarast så att jag kan sluta sitta på bussen och svära över hur mycket Sveriges Radios iPhone-app suger för närvarande.
Håkan Juholt höjer idag fanan för kulturlivet i Sverige ochsäger attvi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.
Det finns enormt mycket som har med kultur att göra som är starka värden för att vi ska må bra och att vi utvecklas som människor. Ett inkluderande kulturellt klimat är bra.
För en socialdemokrat är det också en självklarhet, i alla fall för Juholt, att hela detta kulturkalas ska vara något som alla ska kunna ta del av oavsett i vilken samhällsgrupp man befinner sig.
Det är här det blir knepigare. För oavsett hur mycket man än anser att ett rikt kulturliv bidrar till människors välbefinnande så kommer man någonstans till att det också kostar pengar.
Handlar det om att låta den breda, folkliga delen av kulturen vara fri eller handlar det om att tillgängliggöra alla olika smala delar av svenskt kulturliv till alla medborgare?
Det handlar om prioriteringar och ett kulturlyft så som jag uppfattar Håkan Juholts ambitioner kommer att kosta pengar som måste ställas emot allt annat i samhället som på andra plan är minst lika viktiga för många människors vardag än fri entré till ett museum eller en gratiskonsert på Stora Torget i Borås.
Ambitionen från Julholt borde inkludera att han är en stark förespråkare för Googles stora bokprojekt och att han reservationslöst älskar fildelning. Författarna och artisterna kan ju få betalt av staten istället precis som personalen på statliga museum, kungliga operan och andra kulturinstitutioner.
Jag skulle helt enkelt vilja veta betydligt mycket mer om hur Håkan Juholt har tänkt sig att finansieringen av ett kulturlyft ska se ut innan det går att avgöra hur briljant det egentligen är för samhället i stort.
Att alla ska kunna ta del av kulturen, oavsett plånbok, kan bli en enormt dyr affär för statens plånbok om det inte finns några begränsingar för vad man oavsett denna plånbok ska kunna ta del av.
Handlar det kanske om ett KULTUR-avdrag där man köper kulturella upplevelser och sedan kan göra avdrag för, av staten godkända, sådana i deklarationen året efter?
En annan intressant fråga som är dagsaktuell är hur kulturella evenemang av olika slag där polisen numera kan debitera sin bevakningskostnad på arrangören ska hanteras. Det här är ett stort hot emot många evenemang och där inte minst idrottsevenemang riskerar att drabbas enormt hårt med stigande biljettpriser som en direkt följd. Ingår idrotten i Juholts kulturlyft?
Eller hur han tänkt sig hel den nya kulturella bas som på bara det senaste decenniet har växt fram på internet med allt vad det innebär av kulturell berikning?
Jag håller med om att det måste finnas ett utrymme för att kunnaskapa kulturella gärningar som sticker ut ifrån mainstream och mycket av den fördumning som faktiskt finns. Tyvärr måste vi dock även i fallet kultur ta hänsyn till vad sista raden kostar oss i skattepengar.
Med tanke på hur den totala listan med socialdemokratiska löften inför framtiden nu börjar se ut så ska det bli mycket intressant att se vad kulturlyftet i praktiken kommer att innehålla.
För något år sedan handlade det om ifall man skulle ladda ner musik olagligt, köpa den digitalt eller på cd-skiva.
Sedan Spotify på allvar gjorde sitt inträde i vårt medvetande har ett helt annat sätt att lyssna på musik blivit vardag för många av oss.
De som tidigare laddade ner musik illegalt har kunnat lyssna på en stor del av detta via Spotify precis som att de som tidigare köpte musik på skiva eller digitalt har kunnat lyssna den vägen.
Allt detta har man kunnat göra gratis och när Spotify nu meddelar att man kommer att kraftigt begränsa vad som går att lyssna gratis på (10 timmar och max 5 lyssningar per låt och månad) från ocm med 1 maj så kommer enkraftigkritikerstormsomslår emot Spotify som bland annat anses giriga.
Jag har lite svårt att köpa den kritik som nu kommer mot ett kommersiellt företag som måste tjäna pengar på en öppen marknad. Spotify är trots allt inte nu, och aldrig tidigare heller, uttalat att vara en välgörenhetsorganisation som ska förse svenska folket med gratis musik från giriga kommersiella medieföretag.
Sett till kostnaden som nu, för de flesta som vill fortsätta använda Spotify, blir en realitet så är det ytterligare en intressant iaktagelse att göra.
Unlimited för 49 kronor ger dig lyssning utan reklam och Premium för 99 kronor gör att du kan lyssna på mobilen och på spellistor offline.
Innan Spotify var det billigaste sättet att köpa musik på sannolikt en digital nedladdning för 99 kronor - per album. Nu ser vi alltså alternativ till obegränsad lyssning utan reklam för 49/99 kronor per månad och detta är något som skapar en proteststorm.
För att köpa ett album på cd kunde det med enkelhet gå på 175 kronor. För ett album
Det handlar om en förskjutning i perspektiv som har gått enormt snabbt och som visar prov på hur gratisalternativ på ett effektivt sätt har pressat ner uppfattningen om vad som är värt att betala på ett anmärkningsvärt sätt. Idag innefattar inte kritiken mot Spotify enbart alla som har laddat ner musik illegalt utan även många som har formats av Spotify och liknande tjänster som öst ut musik gratis.
Det finns alternativ till Spotify som är okej. Grooveshark är ett sådant.
Det är möjligt att Spotify missbedömer situationen och inte alls kommer att håva in så många betalande kunder som man hoppas på. Det är säkert också så att det kommer andra konkurrerande tjänster som är lika bra eller bättre än det Spotify idag kan erbjuda.
Jag tror inte att man helt ska förakta det faktum att just Spotify är så enormt utbrett hos människor idag. Det talar för att man lyckas hålla sig kvar bättre än vad många nu anar.
I bakgrunden ligger förstås också frågan om upphovsrätt och illegal nedladdning som en tickande bomb som nu kan börja pyra på allvar igen efter att ha legat på en ganska låg frekvens sedan valet i höstas när Piratpartiet misslyckades kapitalt.
För den som vill fortsätta lyssna gratis på musik så kommer det att finnas en stor mängd alternativ även när Spotify begränsar sig.
Personligen kommer jag att fortsätta betala för Spotify Premium fram till den dag jag ser ett alternativ som passar mitt musiklyssnande och skapar en lika enkel lösning som den Spotify idag tillhandahåller.
Jag kan ha mina starka invändningar emot en ålderdomlig upphovsrätt, underhållningsindustrin och hur dagens struktur ser ut.
Men något principbeslut att inte i någon form betala för musik bara för sakens skull har aldrig varit aktuellt och kommer inte att vara aktuellt från min sida framöver heller.
Oavsett vad som sker för Spotify så har man på bara några år i mycket hög grad förändrat vårt sätt att lyssna på och dela med oss av vilken musik vi lyssnar på.
Nu sker detta från 1 maj då 10 timmar och max 5 lyssningar per låt ingår i gratisabonnemanget.
Med detta lägger man sig någonstans mittemellan dagens gratis-abonnemang och betalkontot på 99 kronor som är detsamma som konkurrenten Wimp har.
Lyssnar man på musik via Spotify dagligen så försvinner 10 timmar ganska snabbt och alternativen, om man inte vill betala för sig för att lyssna på specifikt egenvald musik, blir med ens betydligt färre.
Det finns dock ett mycket enkelt sätt att kunna fortsätta lyssna på Spotify obegränsat utan att betala ett enda öre.
Det enda du behöver göra är att ha några olika Spotify-konton som du varvar med under månadens gång. Svårare än så är det inte om 99 kronor i månaden är för mycket.
Mauro Scocco har en linje i det mesta han gör. Han går inte att tjata in i olika sammanhang bara för att han ska få publicitet.
Han väljer sin egen väg och han gör det med en krass inställning som går ut på att ingen annan bestämmer vad han ska göra. Ett tydligt exempel på detta är att han tackade nej till ytterligare en säsong av matprogram tillsammans med Plura trots att det var en succé både publikt och betygsmässigt.
Han säger själv att han aldrig någonsin kan se sig själv medverka i "Så mycket bättre" och bli den folkkära artist som många andra skulle offra sin ena hand för.
Det handlar om självförtroende och integritet samtidigt som jag så gärna hade sett mer av honom av den enkla anledningen att han är så bra och har en så stor humor så snart han medverkar i något.
Nu kommer det i alla fall ut ny musik från honom och en försmak av det nya albumet är låten "Jag saknar oss" som är en klassisk Scocco-låt med en historia om ett förhållande som inte blev så vackert och lyckat som förhoppningarna en gång ingav.
Man behöver inte vara i den situation som själva låten beskriver för att fångas av den. Det räcker med att man någon gång har varit där för att känna igen sig och gripas av det hela.
Eric Saade vann Mello i lördags med Kempe-låten Popular.
Utan att göra några lustiga eller plumpa jämförelser så kan vi väl ändå vara fullkomligt överens om att Eric Saades egen jämförelsemedZlatan Ibrahimovic är bland de mer kortslutna, skygglappsförtäckta, huvudet i sanden, struts, vad-ni-vill-uttalanden som vi har fått höra på bra länge.
Jag vet inte vem det är som har inbillat killen att han ska jämföra sig med Zlatan.
Men mitt konstaterande är under alla omständigheter att det inte räcker med att sjunga en Fredrik Kempe-låt, i den svenska Melodifestivalen, och krossa fyra rutor med armbågen för att vara världsklass. Han är dagisbarnens favorit på samma vis som Mojje.
I en jämförelse är det Eric Saade gör på sin höjd en bredsida på måndagsträningen för Zlatan.
Detta är Ulf Lundell för mig. En text skriven i november 2009 när han fyllde 60 år.
Jag hoppas verkligen att vi inte har hört och sett honom försista gångenioffentligheten, menmystikentätnaronekligen och jag tror att, om inte annat för att undvika alltför vidlyftiga spekulationer, behöver uttalas lite mer konkreta ord om vad som är den verkliga orsaken till att han ställer in sin turné.
Det är intressant att se hur stort intresse och vilket engagemang det väcker som resultat av gårdagens nyhet. Lundell betyder mycketför många runt om i landet.
Tillbaka till november 2009 och min sammanfattande text om vad Ulf Lundell är för mig:
Han är för mig den allra största nu levande svenska kulturpersonligheten. Han är jämngammal med min mamma, men Ulf Lundell har ett tilltal i sin musik och i sina böcker som sträcker sig över många fler generationer än sin egen och beskriver en problematik och ett sätt att se på livet som många kan identifiera sig med.
Det handlar om ensamhet, vargen som söker sin flock, en längtan efter att träffa en kvinna och leva det oproblematiska livet som älskande. Det är inte självbiografiskt men det är hela tiden med en ton som har paralleller med hans eget liv. Ändå ifrån Jack, via Den vassa eggen och till de böcker om utanförskap som har skrivits under de senaste decenniet.
Det är pojkarna längst fram som ser honom som sin talesperson och det är kvinnorna i sina röda klänningar som alltid har fallit för honom med allt större åldersskillnad som resultat. Om dessa har han skrivit otaliga låtar.
Personligen upptäckte jag hans musik på allvar först i samband med det att han gav ut samlingsboxen Livslinjen 1975-91. Visst hade jag koll på mycket av vad han hade gjort även före detta, men det hade mest varit det som passerade förbi mig. Det var från mitten av 80-talet mycket snack om honom som en nedsupen rockartist som hade sett sina bästa dagar, intervjuer med honom när han hade blivit frälst och när det sedan var dags för ett första stort musikaliskt bokslut från hans sida 1991 så gick jag av någon anledning och köpte hela denna box. Efter det var jag fast i hans klor och hans musik har sedan funnits med där hela tiden under snart 20 års tid.
För många är Ulf Lundell säkerligen en artist som de associerar med arbetarklass. För mig är han i första hand en man som med sina texter sätter ord på känslor och händelser i livet. Längtan efter kärlek, kärleken i blomstring, otroheten och sveken. Allt detta kan handla om vem som helst oavsett klass. Det kan handla om dig och mig idag, imorgon eller om några år.
Nu fyller Ulf Lundell 60 år och jag har känt honom genom musiken från min 20-årsålder till 40-årsåldern. Från hans 40-årsålder till den 60-årsålder han nu går in i.
Det är svårt att göra en topplista med en rangordning av hans låtar. Det finns ett knippe låtar som är outstanding och det finns en lång, lång rad andra låtar genom alla år som är favoriter.
Om jag ändå ska ge mig på att nämna mina tio absoluta favoriter så ser det ut så här och följs av länk till Spotify och min egen tolkning av texten:
En berättande Lundell, det som jag uppskattar allra mest från hans sida, beskriver en flytt från stan till landet. En berättelse om flykt, uppbrott och kanske lite dåligt samvete
Det är så tyst här ibland att jag kan höra trafiken bullra i den där korsningen jag lämnade för att leva slut på en dröm. Dom säjer att jag svek och spelade dubbelt men det där är bara ännu en sjaskig billig lögn
Om vad som händer när man blir övergiven och hur man tror att allt är över och förbi. Hur man ska ta sig tillbaka, med egen kraft och med de vänner som nästan alltid finns där, vad man än kan tro.
Det finns ett liv, ett annat liv. Ha det i sinnet, ha det i minnet när du vill falla ner för att aldrig mer resa dig, aldrig mer leva. Låt inte ensamheten förlama dig. Det finns ett annat liv.
Beskriver en omvälvande tid av omdaning, från ett vilt liv som höll på att bokstavligen ta livet av honom, till en punkt i livet där en förändring var helt nödvändig.
Tretton år av hopp och löften, speglar masker skott från höften. En gång var jag utklädd till mig själv men jag kom hit för livets skull, nu har jag betalt min tull
Mitt i ett kaos efter ett kraschat äktenskap och ett hejdlöst supande beskrivs här hur en vilsen man behöver en andra chans.
Men nere i city står en hund och gråter. Gå ner dit om du kan och ge en hjälpande hand. Nån har glömt honom där han är övergiven och det står ingenting på hans hundhalsband. Du kan kalla´n vad du vill men jag tror att den hunden heter Chans.
En nostalgisk Springsteen-inspirerad betraktelse av en tid som var.
Så sätt på dej din vackraste klänning ikväll. Gör dej fin, gör det just nu och här. Vi ska gå ut och träffa dom andra ikväll och ta farväl av en förlorad värld.
En sång från en far till en liten som som beskriver hur en pappas kärlek till sitt barn inte är en orsak till uppbrottet och hur det kommer att bli bättre igen.
Lilla man, det är mycket som man aldrig tror ska hända. Men ändå händer det och så finns det inget man kan göra mer. Än ser du inte dårarna som härjar här på vår jord. I morgon, jag lovar. Inte ett ont ord
En stillsam betraktelse av ett annat avslutat förhållande, den fest som svenska folket hade bjudits in till innan den stora krisen slog till i början av 90-talet och denna ständiga önskan om att få göra om saker och börja om från början. I min värld är Halvvägs till havet nånstans på Österlen och jag kan se Haväng och andra vackra österlenska platser framför mig varje gång jag hör den.
Halvvägs till havet där floden gör en krök. Uppe vid vägen går långtradarna. Hösten är vacker och öringen hugger. När vintern kommer ger jag mej av igen
En sång om åtrå och kärlek till en kvinna efter en lång, lång tid på ensam hand. Det är tankar om gamla synder varvat med känslan av att på nytt vara kär.
Jag har vandrat längs gränsen länge nog. En emigrant med sviktande mod. Bränd av kvinnor och gamla kontrakt. Med rastlösheten som gift i mitt blod. Hon går förbi som en doft av hopp. Som ett tåg på en nattlig station, som ett rop i en gränd från en förlorad vän. Som en ny religion
Hon gör mig galen, jag vill ha henne hos mig i natt. Hon gör mig galen. Hon gör mig galen. Hon kan bli min frihet, hon kan ta mig ut härifrån. Hon gör mig galen. Hon gör mig galen
En av dom längsta och absolut vackraste låtarna som existerar. En sång som kanske bara handlar om ännu en dröm om en kvinna, om en yngre vacker kvinna, eller kanske om en kvinna som ska vara försiktig med sin omgivning, vara rädd om sig. Under alla omständigheter en låt av Ulf Lundell som för mig är den överlägset bästa.
Isabella, låt inte dom djävlarna ta dej! Ser du långt där borta, se hur det ljusnar! Det går en spricka i natten ifrån öst till väst. En strimma av hopp för alla trötta och frusna. Kom ut så ska jag skriva den här sången till dig. Det är vad jag gör, det är vad jag kan. Hör du hur fåglarna sjunger? Snart står morgonen i brand!
Som kanske syns i listan ovan så anser jag att albumet Den vassa eggen från 1985 är hans allra bästa. Detta tillsammans med den ganska underskattade Xavante från 1994.
Vid sidan om mina absoluta favoriter finns självfallet, precis som jag redan noterat, hur många andra bra låtar som helst. De allra flesta som inte har honom som en stor favorit känner säkert inte igen många, om ens någon, av mina tio bästa.
Några av de mer namnkunniga låtarna återfinns kanske i min 86 låtar starka playlist Ulf Lundell 60 år på Spotify.
För övrigt så spelades givetvisKärleken förde oss samman när jag gifte mig med min fru i öknen utanför Las Vegas i maj 2004.
Det är inte annat än att jag blir orolig över hur allvarligt sjuk Ulf Lundell egentligen är.
Han ställer in hela den vårturné som skulle påbörjas i slutet av februari. Även om han levde ett tufft liv under många år på 80-talet, och ställde in en spelning på Öland (en inställd spelning är också en spelning) så har han i övrigt aldrig ställt in en enda konsert.
Att han börjar bli till åren är något han själv har pratat om i många år och den sista turnén i hans karriär har utropats ganska många gånger vid det här laget utan att det har blivit verklighet.
Håller tummarna för att det är något akut som behöver en tid för att vila upp och att han sedan är tillbaka igen. Om inte för att turnera så i alla fall för att fortsätta skriva och skapa musik.
Det just avslutade året kan sammanfattas på olika sätt. Ett sådant är att ta fram statistik i olika avseenden för att på det viset få lite perspektiv på vad som har skett i ens liv.
Bloggen
Något alldeles konkret att börja med är den här bloggens liv under 2010.
417 inlägg
70 574 besök (-4,8% jämfört med 2009)
Av dessa kom 47% från sökmototer, 39% från hänvisande webplatser, 10 tog sig direkt till sajten och resterande 4%kom hit på annat sätt.
Överlägset mest besökta inlägg är inte från det här året utan härstammar frånjuli 2007 och är kanske om något mest en skrämmande påminnelse om var fokus till stor del har legat under 2010.
Det handlar om mina två inlägg om Lars Vilks och hans avbildande av Muhammed som rondellhund. Dessa två inlägg har tillsammans lockat 16% av 2010 års besökare och jag har hela tiden sett kopplingen till aktuella händelser som har gjort att just dessa har skjutit i höjden. Det var en peak under våren när han blev påhoppad vid en föreläsning och det har varit ett par tre under hösten och där terrorbombningen i Stockholm tillsammans med den här veckans gripanden i Köpenhamn har varit tydliga punkter i besökarantalet för Vilks-inläggen.
Det är i sig inget konstigt att vissa gamla inlägg som sticker ut en del ifrån det "normala" bloggandet om politik och samhällsfrågor, men just dessa är extrema och hela tiden återkommande magneter.
Det positiva i övrigt är att den tid en besökare stannar på bloggen har ökat med 55% vilket ändå för tolkas som att det finns något läsvärt.
Totalt sett har det varit extremt många politiska inlägg under valåret 2010 och det är ingenting som lockar stora läsarskaror generellt sett. Vi får se hur balansen kommer att förskjutas under 2011. Det finns i alla fall tankar om en viss förändring.
Musiken
En annan sak som nu har sin slutsummering är vilken musik jag har lyssnat på under 2010. Det är ingen hundraprocentig listning, men det är nog i alla fall baserat på 95% av den musik jag aktvit valt att lyssna på i datorn eller min iPhone.
Totalt har jag på mitt LastFM-konto registrerat 5242 lyssningar under 2010.
10 mest lyssnade artister
Håkan Hellström
Robyn
Ulf Lundell
Peter Lemarc
Markus Krunegård
Mauro Scocco
Prefab Sprout
Bruce Springsteen
Eldkvarn
Sade
10 mest lyssnade låtar
Robyn - Dancehall queen
Robyn - Dancing on my own
Ulf Lundell - Lär dig älska mörkret
Håkan Hellström - River en vacker dröm
Håkan Hellström - Saknade te havs
Håkan Hellström - Shelley
Ulf Lundell - Lilla kärleken
Robyn - Cry when you get older
Håkan Hellström - 2 steg från paradise
Håkan Hellström - Dom där jag kommer från
Vad ska man säga om det? Ja, egentligen speglar det på ett utomordentligt sätt vilka två artister och album som är mina absoluta favoriter under 2010. Det är Robyn och det är Håkan Hellström som tagit extra stort utymme.
Ibland har jag förundrat lyssnat på hur många sms vissa personer skickar. Men när jag konstaterar att jag under 2010 skrev 2 668 tweets på Twitter så kanske jag ska fundera över hur det är möjligt. Samtidigt så vet jag ju att jag inte ens är i närheten av hur många tweets en hel del andra lyckas prestera och dessutom skickar jag knappt inte ett enda sms...
Antalet followers har under hösten gnetat sig över, i mina ögon, högst respektabla 500. Men det finns förstås riktiga fantomer även i Sverige som har det gånger tio i antalet followers.
---
Det var lite korta fakta i olika riktningar av mitt digitala liv. Det finns en hel del mer, men det får vara den här gången.
Det har varit ett år som har innehållit så mycket som både är värt att komma ihåg och dra lärdom av.
Det här är inte tänkt att på något vis vara en heltäckande genomgång av vare sig ämnen eller detaljer utan just bara ett personligt urval av ett antal händelser och personer som har etsat sig fast i mitt minne.
Alla de politiska frågor som jag ältat och vänt in och ut under året får stå tillbaka för lite annat av allt som påverkat mig under året. Det kanske kommer i en annan betydligt torrare sammanfattning.
Årets vinterolympiska upplevelser
OS i Vancouver var ytterligare ett mästerskap av framgångar för Sverige. Hellner, Kalla, Ferry, Curling-laget och en rad andra genomförde storartade prestationer. Men det är några andra saker som jag har fastnat extra mycket vid.
Anja Pärsson kom till detta sitt sista OS med den extrema förmåga till formtopp som blivit hennes signum. I störtloppet är hon på väg att i sämsta fall ta ett silver när olyckan är framme och hon handlöst faller i en till synes evighetslång färd innan det tar stopp. Alla undrar då bara om hon ens kommer att kunna resa sig. Det gör hon. Mödosamt och med grimaser.
Dagen efter ställer hon sig på startlinjen i samma backe för att försöka övervinna sin egen rädsla i kombinationsstörtloppet. Hon lyckas med det och bestämmer i sista sekunden sig för att även köra den avslutande slalomdelen.
Även detta sker på ren jävlar anamma och hon vinner till slut en bronsmedalj när Lindsey Vonn kör bort sig.
Alldeles oavsett vad Anja tidigare har vunnit så är detta den allra största enskilda prestationen i hennes karriär. Om hon inte redan hade fått bragdguldet två gånger, minst en gång för mycket, så skulle hon självfallet ha fått utmärkelsen i år. En större bragd var det ingen som genomförde i svensk idrott 2010 och få andra bragder i hela historien kan mäta sig med detta.
Det andra starka minnet från Vancouver är Per Elofsson.
Elofsson egen karriär är sedan ganska länge nu avslutad och han fanns på plats som expertkommentator för SVT och det var den svenska succén på herrarnas skiathlon, med Hellners guld och Olssons brons, som har fastnat i mitt huvud.
Det kan tyckas vara märkligt att som expertkommentator inte ha en bättre självbehärskning än vad han där och då lyckades visa prov på. Men om man betänker bakgrunden till varför det sker så tror jag att det blir betydligt mer begripligt.
Per Elofsson såg den prestation som hela det svenska laget lyckades med under loppet. Han såg den första svenska guldmedaljen i längdåkning på distans, sedan Gunde Svans i Calgary 1988, bärgas och han visste givetvis vem det var som han själv och många andra trodde skulle ha blivit denna nästa guldmedaljör redan för 8 år sedan.
I kampen för att ta sig tillbaka igen till OS 2006, efter det att baneman Mühlegg hade kastats ut från arenorna, så insåg han att det inte heller den här gången skulle räcka till. Nu var hans kropp inte längre mottaglig för vad som krävdes.
Det är förmodligen något av det mest otippade, men faktum är att Plura Jonsson har varit en framträdande person i både de två svenska TV-program som har framkallat den skönaste känslan under året.
Under våren sände undanskymda TV8 matlagningsprogrammet "Mauro och Pluras kök" där nämnda herrar lagade mat hemma i Pluras kök tillsammans med ett par inbjudna gäster varje vecka.
Det var ett matprogram, men så mycket mer än så. Det var ett briljant tv-program som slog an exakt rätt ton och som höll sig ovanför alla pinsamma gränser som så ofta kan skådas i TV.
Mauro Scocco är en långväga favorit sedan tidigt 80-tal och här visar han prov på en distans och en humor som man tidigare har kunnat ana i samband med någon dokumentär med honom för länge sedan, men som här får exakt rätt inramning. Han är sådär lagom butter och han slänger in sina klockrena gliringar, kommentarer eller parodier på andra kända personer.
Plura Jonsson är en favorit som inte funnits med lika länge som Mauro, kanske sedan slutet av 80-talet, men som även han passar perfekt in här. Det mesta beror givetvis på att de två är kompisar och vet sina respektive roller. Plura går omkring barbröstad i sitt eget kök och lagar mat. Har man läst hans bok så har man redan tidigare fått en insyn i hans matälskande.
På samma vis var Plura en rättfram och ärlig deltagare i höstens oväntat stora succé "Så mycket bättre" på TV4.
Musikaliskt visste jag mycket väl var jag hade Plura och på det planet var det i första hand Petter och September som skapade en stora skara nya fans.
Vid sidan om själva artisterna som medverkar i programmet så är den stora vinnaren i detta TV4 som för första gången på hur länge som helst har lyckats skapa något som näst intill utan ifrågasättande går rakt in i tittarnas hjärta och som är en oväntad succé så långt bort ifrån det som den kanalen vanligtvis lyckas skapa.
Ingen programledare som själv tar fokus ifrån de medverkande. Inga tramsiga intriger som skapas av ett produktionsteam och inga andra TV4-maneér som stör tittarens upplevelse. Det skulle i så fall vara reklamen, men den får vi bortse ifrån.
Det känns äkta och genuint och skapar feelgood-television av yppersta märke.
Årets Zlatan
Det råder inte heller det här året någon tvekan om vem som är vår störste fotbollsspelare och som utan några tvivel måste anses vara den allra störste genom alla tider i svensk fotboll.
Zlatan gick till Barca där det inte riktigt funkade i relationen med tränaren. Men han bidrog i allra högsta grad till Barcas framgångar och till att vinna ännu ett guld i ytterligare en stor liga.
Hans höst i Milan understryker hans storhet och vi ska nog som svenska fotbollsfans bara vara glada så länge han fortsätter spela. Efter honom kommer ett stort tomrum utan någon som i dagsläget är i närheten av hans klass. Det visar om inte annat hur outstanding han är varje år som Guldbollen ska delas ut.
Årets tal
Hur lite rojalist jag än är så går det inte att att undvika att fastna för det tal som Daniel Westling höll till sin fru kronprinsessan Victoria på deras bröllopsfest.
Inte bara det att han lyckas förmedla en äkta känsla av kärlek utan att också lyckas balansera sitt tal, både på svenska och engelska, på en nivå som jag tror överraskade de flesta.
Årets sommarpratare
Per Holknekt har varit en person som jag följt sedan han steg in i Big Brother-huset för tio år sedan och där blev en profil. Han satt sig där efter att ha genomgått en behandling för sin alkoholism och har efter detta rönt enorma framgångar med Odd Molly.
I sitt sommarprogram i slutet av juni fick vi lyssna på historien före 2000 och vad som lett fram till denne supersmarte killes framgångar, men också stora personliga misslyckanden, genom åren i USA och med vilken enorm känsla över vad som är rätt i framtiden till slut har lyckats fullt ut både yrkesmässigt och privat.
Årets musikaliska mästerverk
Hur mycket jag än tycker att Håkan Hellström är en fantastisk artist, och med sitt nya album "2 steg från paradise" så kommer han det här året inte i närheten av det som Robyn har lyckats prestera med sin BodyTalk-trilogi.
Att ge ut tre album samma år är bara det unikt i vår tid. Att dessutom ge ut tre album som var och ett för sig och alla tre tillsammans står sig i en jämförelse med allt annat är en prestation.
Jag skulle vilja påstå att det är det bästa som någonsin har gjorts av en svensk artist i den här genren. Det finns egentligen inte en dålig låt bland alla dessa och helheten smälter samma till en naturlig enhet.
Robyn visar att envishet och en egen linje i sina val leder till framgång, något som hon också understryker i det här talet till fansen:
Avslutningsvis några "årets" med kunglig anknytning.
Årets skygglapp: Kungen som bemötte boken om honom med orden "Vi vänder blad och ser framåt"
Årets caféägare: Kungen som med sina kaffeflickor gav det ordet en hel annan innebörd.
Årets twitterkung: @kunggen och hans twittrande från det kungliga bröllopet
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att Anja Pärsson, Per Elofsson, Plura Jonsson, Per Holknekt, Robyn och Daniel Westling ligger högt upp på min lista över personer jag uppskattat lite extra det här året.
Jag har för första gången på mycket länge följt en tv-serie när jag under tio veckor varje måndag tittat på "Våra vänners liv" i SVT.
Anledningen är givetvis att den har varit bra, även om den kanske var något avsnitt för lång, och att den varit annorlunda jämfört med en hel del annat som visats på senare år.
För mig är den en serie som på ett helt annat sätt, och betydligt mer realistiskt än i många andra fall, visar upp de komplikationer som finns för män i dagens samhälle. Det handlar inte bara om att som man själv vilja vara en del av det moderna samhället.
Det handlar om så många andra saker och det som den här serien framför allt visar upp är en dialog mellan män som på ett helt annat sätt trycker på vardagliga problem istället för att hamna i ett läge där det blir grabbigt och neanderalaktigt med fylla och annat schablonmässigt.
Visst finns det schabloner och en förutsägbar story i Våra vänners liv, men det förutsägbara ligger på en annan nivå och är snarare mänsklig och melankolisk än grabbig och macho.
Bara det faktum att vi ser fyra svenska män träffas och samtal runt en middag utan att det landar i fylla och misär är faktiskt något helt nytt.
Vi har ingen söndersupen man med stora psykiska problem. Vi har fyra svenska män som brottas med sin vardag i sina olika faser i livet och försöker göra det så bra dom bara kan. Ibland får dom stanna, ta om och börja på nytt, precis så som det är i livet, och en del saker klarar de helt enkelt inte av att hantera färdigt innan de står inför fullbordat faktum och där facit inte blir det som man egentligen ville.
Det här handlar inte heller bara om hur svenska män av idag lever sina liv utifrån helt andra förutsättningar än vad deras egna fäder gjorde. Det handlar i lika hög grad om en ny verklighet för kvinnorna och där även den gamla synen på mannen kan vara grogrund för en konflikt som visar sig olöslig.
Visst kan man tycka att det gick lite för långt innan Pontus i serien insåg att det var sin dotter han skulle bry sig om och inte den nya flickvännen från jobbet som ville ha honom för sig själv. Men även detta visar upp något som håller på att förändras och där kvinnor som dras till män med mer makt och högre status i dagens samhälle får problem när fler och fler av dessa män faktiskt lägger större fokus på sin roll som pappa.
Man kan som kontrast till detta se singelkillen David som blir upp över öronen förälskad i en gift kvinna som dessutom är en framgångsrik företagsledare som lägger all sin lojalitet på sitt jobb. Här ser vi egentligen det omvända jämfört med vad vi har varit vana vid. Det som brukar vara en kvinna som blir fångad av en framgångsrik man är istället en man som blir förälskad i den framgångsrika kvinnan som inte låter förälskelsen påverka hennes val av lojalitet. Det är jobbet som gäller och detta kan David inte acceptera. I en annan serie med ett omvänt traditionellt läge med framgångsrik man och förälskad ung kvinna så hade vi sannolikt sett kvinnan offra sig och leva tillsammans med mannen på hans villkor.
Det är inte bara avslutningen igår som gör att man kan dra paralleller till Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts.
Det går även att se traditionella mönster brytas av Mats som lever med en framgångsrik kvinna och vars far inte kan acceptera hur Mats går omkring och inte gör något som i hans ögon är tillräckligt viktigt ur ett traditionellt perspektiv. Det är först när han anpassar sig till sin svärfars herrklubb och företag som det hela synkar mellan de två männen från olika generationer. Det som krävs är ett spel från Mats sida som vi tidigare har sett kvinnor tvingas till för att få uppskattning.
En annan spännande detalj i serien är hur man har valt ut musiken som följer oss genom alla delar av historien. Istället för nykomponerad musik specialgjord för serien så handlar det genomgående om befintlig musik skapad av Niclas Frisk och Andreas Mattson som skapar en sammanhållande känsla i olika situationer genom berättelsen.
Vid sidan om serien har det också pågåtten debatt, och kritik, i DN om densamma som är lite svår att förstå men som visar upp hur komplicerat det är att göra annorlunda jämfört med vad vi är vana vid.
Jag tror inte att någon, i alla fall inte jag, ser Pontus före detta fru som en egoistisk kvinna som lämnar Pontus i sticket för att satsa på sin egen karriär. Man behöver inte spekulera i några mer spektakulära bakomliggande omständigheter till hennes val än att relationen har dött ut. Det är beskrivningen av en separation och de svåra delar man förr eller senare måste greppa för att kunna gå vidare i livet.
Jag tycker inte heller att det är konstigt att man ser Pontus nya flickvän som en egoistisk kvinna som inte bryr sig om hur Pontus ska hantera relationen till sin 9-åriga dotter. Det är så hon agerar och det är så hon fullt rättvist blir bedömd.
Det är en serie som är feelgood-television men det är feelgood med ett innehåll och en underton som vi inte har sett i svensk tv tidigare.
Som sagt; visst finns det en stor portion förutsägbar del av storyn, men det landar i något som ändå är en bra beskrivning av det samhälle som har förändrats i en riktning som vi alla har glädje av i det stora perspektivet även om alla individer inte tycker så.
Idol-finalen ikväll är väl inget att bli upprymdöver direkt.
Den stora frågan inför detta tycks inte vara hur jävla bra de två finalisterna är utan att det tycks vara så att de två har blivit förälskade i varandra. Jay Smith och Minnah Karlsson har alltså funnit kärlekenpå jobbet så att säga. Om det nu inte bara är vanligt hederligt kvällstidningspladder helt enkelt.
Om det nu är på det viset så kan man känna för den före detta frun och, den fram till denna historia, nuvarande flickvännen Sara som Jay Smith visat upp sin kärlek inför ett antal gånger under hösten. Det är där det jobbiga ligger i att detta blir offentlig nu innan finalen.
Till nästa år kommer produktionen för Idol, baserat på uttalanden nu, garanterat att införa en kyskhets-paragraf i kontraktet för de tävlande. Inget hångel, inget tafsande och ingen otrohet för då åker du ut ur programmet.
Jag tror att jag ikväll väljer att följa den största bocken av dom alla äta sin fina middag i Blå hallen istället.
Han är för mig den allra största nu levande svenska kulturpersonligheten. Han är jämngammal med min mamma, men Ulf Lundell har ett tilltal i sin musik och i sina böcker som sträcker sig över många fler generationer än sin egen och beskriver en problematik och ett sätt att se på livet som många kan identifiera sig med.
Det handlar om ensamhet, vargen som söker sin flock, en längtan efter att träffa en kvinna och leva det oproblematiska livet som älskande. Det är inte självbiografiskt men det är hela tiden med en ton som har paralleller med hans eget liv. Ändå ifrån Jack, via Den vassa eggen och till de böcker om utanförskap som har skrivits under de senaste decenniet.
Det är pojkarna längst fram som ser honom som sin talesperson och det är kvinnorna i sina röda klänningar som alltid har fallit för honom med allt större åldersskillnad som resultat. Om dessa har han skrivit otaliga låtar.
Personligen upptäckte jag hans musik på allvar först i samband med det att han gav ut samlingsboxen Livslinjen 1975-91. Visst hade jag koll på mycket av vad han hade gjort även före detta, men det hade mest varit det som passerade förbi mig. Det var från mitten av 80-talet mycket snack om honom som en nedsupen rockartist som hade sett sina bästa dagar, intervjuer med honom när han hade blivit frälst och när det sedan var dags för ett första stort musikaliskt bokslut från hans sida 1991 så gick jag av någon anledning och köpte hela denna box. Efter det var jag fast i hans klor och hans musik har sedan funnits med där hela tiden under snart 20 års tid.
För många är Ulf Lundell säkerligen en artist som de associerar med arbetarklass. För mig är han i första hand en man som med sina texter sätter ord på känslor och händelser i livet. Längtan efter kärlek, kärleken i blomstring, otroheten och sveken. Allt detta kan handla om vem som helst oavsett klass. Det kan handla om dig och mig idag, imorgon eller om några år.
Nu fyller Ulf Lundell 60 år och jag har känt honom genom musiken från min 20-årsålder till 40-årsåldern. Från hans 40-årsålder till den 60-årsålder han nu går in i.
Det är svårt att göra en topplista med en rangordning av hans låtar. Det finns ett knippe låtar som är outstanding och det finns en lång, lång rad andra låtar genom alla år som är favoriter.
Om jag ändå ska ge mig på att nämna mina tio absoluta favoriter så ser det ut så här och följs av länk till Spotify och min egen tolkning av texten:
En berättande Lundell, det som jag uppskattar allra mest från hans sida, beskriver en flytt från stan till landet. En berättelse om flykt, uppbrott och kanske lite dåligt samvete
Det är så tyst här ibland att jag kan höra trafiken bullra i den där korsningen jag lämnade för att leva slut på en dröm. Dom säjer att jag svek och spelade dubbelt men det där är bara ännu en sjaskig billig lögn
Om vad som händer när man blir övergiven och hur man tror att allt är över och förbi. Hur man ska ta sig tillbaka, med egen kraft och med de vänner som nästan alltid finns där, vad man än kan tro.
Det finns ett liv, ett annat liv. Ha det i sinnet, ha det i minnet när du vill falla ner för att aldrig mer resa dig, aldrig mer leva. Låt inte ensamheten förlama dig. Det finns ett annat liv.
Beskriver en omvälvande tid av omdaning, från ett vilt liv som höll på att bokstavligen ta livet av honom, till en punkt i livet där en förändring var helt nödvändig.
Tretton år av hopp och löften, speglar masker skott från höften. En gång var jag utklädd till mig själv men jag kom hit för livets skull, nu har jag betalt min tull
Mitt i ett kaos efter ett kraschat äktenskap och ett hejdlöst supande beskrivs här hur en vilsen man behöver en andra chans.
Men nere i city står en hund och gråter. Gå ner dit om du kan och ge en hjälpande hand. Nån har glömt honom där han är övergiven och det står ingenting på hans hundhalsband. Du kan kalla´n vad du vill men jag tror att den hunden heter Chans.
En nostalgisk Springsteen-inspirerad betraktelse av en tid som var.
Så sätt på dej din vackraste klänning ikväll. Gör dej fin, gör det just nu och här. Vi ska gå ut och träffa dom andra ikväll och ta farväl av en förlorad värld.
En sång från en far till en liten som som beskriver hur en pappas kärlek till sitt barn inte är en orsak till uppbrottet och hur det kommer att bli bättre igen.
Lilla man, det är mycket som man aldrig tror ska hända. Men ändå händer det och så finns det inget man kan göra mer. Än ser du inte dårarna som härjar här på vår jord. I morgon, jag lovar. Inte ett ont ord
En stillsam betraktelse av ett annat avslutat förhållande, den fest som svenska folket hade bjudits in till innan den stora krisen slog till i början av 90-talet och denna ständiga önskan om att få göra om saker och börja om från början. I min värld är Halvvägs till havet nånstans på Österlen och jag kan se Haväng och andra vackra österlenska platser framför mig varje gång jag hör den.
Halvvägs till havet där floden gör en krök. Uppe vid vägen går långtradarna. Hösten är vacker och öringen hugger. När vintern kommer ger jag mej av igen
En sång om åtrå och kärlek till en kvinna efter en lång, lång tid på ensam hand. Det är tankar om gamla synder varvat med känslan av att på nytt vara kär.
Jag har vandrat längs gränsen länge nog. En emigrant med sviktande mod. Bränd av kvinnor och gamla kontrakt. Med rastlösheten som gift i mitt blod. Hon går förbi som en doft av hopp. Som ett tåg på en nattlig station, som ett rop i en gränd från en förlorad vän. Som en ny religion
Hon gör mig galen, jag vill ha henne hos mig i natt. Hon gör mig galen. Hon gör mig galen. Hon kan bli min frihet, hon kan ta mig ut härifrån. Hon gör mig galen. Hon gör mig galen
En av dom längsta och absolut vackraste låtarna som existerar. En sång som kanske bara handlar om ännu en dröm om en kvinna, om en yngre vacker kvinna, eller kanske om en kvinna som ska vara försiktig med sin omgivning, vara rädd om sig. Under alla omständigheter en låt av Ulf Lundell som för mig är den överlägset bästa.
Isabella, låt inte dom djävlarna ta dej! Ser du långt där borta, se hur det ljusnar! Det går en spricka i natten ifrån öst till väst. En strimma av hopp för alla trötta och frusna. Kom ut så ska jag skriva den här sången till dig. Det är vad jag gör, det är vad jag kan. Hör du hur fåglarna sjunger? Snart står morgonen i brand!
Som kanske syns i listan ovan så anser jag att albumet Den vassa eggen från 1985 är hans allra bästa. Detta tillsammans med den ganska underskattade Xavante från 1994.
Vid sidan om mina absoluta favoriter finns självfallet, precis som jag redan noterat, hur många andra bra låtar som helst. De allra flesta som inte har honom som en stor favorit känner säkert inte igen många, om ens någon, av mina tio bästa.
Några av de mer namnkunniga låtarna återfinns kanske i min 86 låtar starka playlist Ulf Lundell 60 år på Spotify.
För många är Ulf Lundell säkerligen en artist som de associerar med arbetarklass. För mig är han i första hand en man som med sina texter sätter ord på känslor och händelser i livet som kan handla om vem som helst oavsett klass.
För övrigt så spelades givetvisKärleken förde oss samman när jag gifte mig med min fru i öknen utanför Las Vegas i maj 2004
Det skifte i synen på hur musikartister tjänar sina pengar är inte helt enkel att hantera.
Vid sidan om de allra största svenska artisterna så krävs det idag att man ligger i och spelar live i betydligt högre grad än vad som var nödvändigt för ett antal år sedan när skivförsäljningen stod för en större del av deras försörjning.
De digitala alternativen har tagit över och exempelvis Spotify har för många helt ersatt köp av enskilda artisters verk i fysisk eller digital form.
Jag kan personligen inte komma ihåg när jag köpte en cd-skiva senast. Det ingick en cd i en bok av Ulf Lundell som jag köpte tidigare i år, men ett köp i en skivaffär är mycket länge sedan. Detsamma gäller köp i digital form. Jag kunde inte vänta på Håkan Hellströms senaste att dyka upp på Spotify utan köpte den när den kom ut via iTunes.
Karin Bengtsson Grönroos tar i Borås Tidning (ej på nätet) upp den nya värld som många artister lever i. Ett exempel hon nämner är Daniel Gilbert och att hans jobb som musiker måste kompletteras med jobb i caféer och andra extrajobb för att få ihop vardagen. Trots detta får han ibland panta sina instrument på pantbanken.
Detta är enligt Karin Bengtsson Grönroos något som kanske borde resultera i bidragsfinansiering:
Men nog är det så att det börjar bli dags för någon form av insats. [...] För ärligt talat, att som seriös artist befinna sig på turné 365 dagar om året bara för att kunna försörja sig är långt ifrån hållbart.
Istället borde politikerna omvärdera sin bild av musikgenren som kommersiell underhållning helt fristående från kulturskiktet. Kanske överväga bidragsfinansiering, som inom dans och teatern, istället för att höja a-kasseavgiften till en maxgräns. Med tanke på hur viktiga ambassadörer svenska artister faktiskt är utomlands borde de rimligen också få någonting tillbaka.
Att artisterna inte får ut tillräckligt ekonomiskt från deras musik som finns på Spotify är i sig ett problem. Men det är en problematik som i första hand bottnar i avtal mellan artisten och deras bolag. De affärerna sker fortfarande alldeles för mycket baserat på gamla affärsmetoder som grundar sig i att det säljs skivor. Skivbolagen tar en för stor andel av inkomsterna ifrån artisterna och här handlar det nog mer om att artisterna måste lära sig att ta ett grepp om sin egen affärsverksamhet - den musik de skapar och som är deras levebröd.
Sedan är det ju också så att yrket att vara artist har säkerligen blivit mer komplicerat för alla och det syns inte minst på hur frekvensen av turnerande artister har ökat dramatiskt de senaste åren. Det är egentligen en ganska sund utveckling när artisterna inte kan ge ut en skiva vart tredje år, med en påföljande turné, och sedan luta sig tillbaka i 2,5 år innan nästa skiva måste ges ut med samma procedur. Artisterna måste numera vara ute bland fansen och arbeta för att tjäna pengar. De måste vara på jobbet precis lika mycket som alla vi andra och kan inte luta sig tillbaka mellan varven.
Att staten skulle börja stödja artister som inte lyckas förhandla till sig tillräckligt bra avtal med skivbolagen och som inte drar publik på sina turnéer i tillräckligt hög utsträckning låter för mig som en fullkomligt horribel tanke. Vi har redan nu alldeles för många kulturarbetare som försörjs av statliga bidrag.
Om Daniel Gilbert inte kan försörja sig på sin musik, utan måste arbeta med annat, så är tecken på några olika saker. Antingen har han förhandlat fram för dåligt avtal med skivbolaget eller så är det helt enkelt så att han inte är tillräckligt intressant som artist för att kunna försörja sig på musiken.
Om det skulle vara grund för att få ett statligt bidrag för att kunna överleva så har vi hamnat extremt långt ner i diket och öppnar upp för ett svart hål med andra exempel som också borde få statliga bidrag om deras huvudsysselsättning inte går ihop sig.
Valet ligger då mellan att fortsätta ägna sig åt sitt kall, med extra sysselsättning mellan varven, eller att faktiskt ta sig för något annat som ekonomiskt sett bär sig utan kneg på caféer och andra ställen.
Att "Så mycket bättre" är en odiskutabel succé finns det ingen tvekan om.
På samma sätt är det solklart att TV4 kommer att ha angenäma problem att välja ut deltagare till nästa års upplaga. Artisterna kommer att stå på kö.
Spelbolag har nu satt odds på vilka som kommer att vara med och det är säkerligen flera av dessa som kommer att vara med.
Samtidigt gäller det för TV4 att tänka sig för och inte bli giriga på enbart riktigt stora stjärnor utan se till personligheterna och att det faktiskt mycket väl kan vara de mindre kända namnen som är de som briljerar mest.
Detta ser vi nu i höst när det är Petter och Petra "September" Marklund som har briljerat mest av alla.
Jag ser gärna Ulf Lundell, Peter Lemarc och Mauro Scocco i programmet, men kanske inte tillsammans. Jag ser också gärna Titiyo och Amanda Jenssen där precis som att givetvis Robyn skulle knäcka allt och alla om hon var med.
Det är inte lätt att välja ut en bra kombination artister som skapar rätt dynamik och blandning av människor och musik.
Min uppställning för 2011 skulle ändå se ut så här:
Ulf Lundell, Robyn, Tommy Körberg, Titiyo, Dogge Doggelito och Ebba Forsberg med reserverna Veronica Maggio och Markus Krunegård.
Tänk att få höra Tommy Körberg ta sig an en låt av Dogge eller Ulf Lundell i en Robyn-låt!
Vi är många som har förstått Petters storhet ända sedan 1998 när debutalbumet kom.
Skepsisen emot honom och hiphop på svenska var enormt stor på den tiden. Petter gick i fronten för svensk hiphop och banade väg för en acceptans som vi har sett successivt växa sig starkare.
Men därifrån till att idag, hösten 2010, kunna sitta och med en självklarhet kunna säga att Petter Alexis Askergren skulle vara en folkkär svensk artist är en lång bit. Att ha påstått det hösten 1998 skulle resulterat i ett hånskratt och ett ifrågasättande av ens eget förnuft.
Det som avgör det hela är "Så mycket bättre" på TV4. Det är där han egentligen för första gången har fått visa vem han är för den breda allmänheten och det han visar prov är en människa av kött och blod som visar upp en enorm talang i att ta sig an andra artisters musik och en personlig sida med ett mod att våga blotta sinabrister även vid sidan av musiken.
När det dessutom är så att hans egen musik tolkad av de andra deltagande artisterna visar sig bära långt utanför den svenska hiphop-scenen så är det definitivt. Petter har tagit steget in i många svenska människors musikliv på ett vis som få av dom trodde skulle ske.
Det räcker med att se vad Lill-Babs gjorde med "Så klart" igår. Hon gör om den låt som kanske är den mest kända låten för alla som tidigare inte har lyssnat alls på hans musik, till en låt av Lill-Babs i Bossanova-tappning.
Man kan också ta Pluras version av "Logiskt" som Petter och Säkert gjorde. Plura gör om denna till en Plura-låt där han sjunger till Petter och sedan kopplar samman sitt eget liv och de beröringspunkter, med fel och brister, som både han och Petter öppet och ärligt står för. Plura har gjort en egen version som för mig redan är en klassiker.
Det är inte heller några problem att ta Lasse Berghagen som gör "Längesen" till en egen låt och som med tydlighet visar prov på Petters enorma talang att skriva texter.
Till detta kommer Petters egna versioner av de andra artisternas låtar. Både "Stockholm i mitt hjärta" och "Dansa din djävul" är grymma versioner av Berghagen och Di Leva.
Den andra artist som överraskat mig allra mest är Petra Marklund (September) som visar upp en talang som tar henne långt bortom dansgolven och den musik som hon blivit känd för.
Vid sidan om själva artisterna som medverkar i programmet så är den stora vinnaren i detta TV4 som för första gången på hur länge som helst har lyckats skapa något som näst intill utan ifrågasättande går rakt in i tittarnas hjärta och som är en oväntad succé så långt bort ifrån det som den kanalen vanligtvis lyckas skapa.
Ingen programledare som själv tar fokus ifrån de medverkande. Inga tramsiga intriger som skapas av ett produktionsteam och inga andra TV4-maneér som stör tittarens upplevelse. Det skulle i så fall vara reklamen, men den får vi bortse ifrån.
Det känns äkta och genuint och skapar feelgood-television av yppersta märke.
Jag skulle vilja påstå att TV4 med "Så mycket bättre" har ett format som kommer att vara en framgång under många år framöver. Det är till och med så att det finns utrymme att göra avsnitten ännu längre och släppa in mer av samtalen och personligheterna.
Det är en så stor succé att jag tror att andra artister kommer att stå och vänta på ett samtal från TV4 inför nästa säsong. Dom som tackade nej det här året ångrar sig nog idag.
Programmet är 10-talets svar på vad "Så ska det låta" var under ett antal år på 90-talet och början av 00-talet. Just ett program som de flesta artister skulle offra sin högra hand för att få delta i.
Samtidigt så kräver det också ett stort mod av de som medverkar. Det blir väldigt avslöjande både om den egna musikens kvalité och den egna musikalitetens förmåga att lyckas tolka de andra artisternas musik på ett bra sätt.
På Twitter är spekulationerna och önskelistorna om vem man vill ska vara med nästa säsong redan igång. Jag har några personliga favoriter själv som jag gärna ser där och samtidigt gäller det att lyckas behålla den musikaliska spännvidd som man har varit så duktiga på i den här första säsongen.
Jag tror inte att problemet ligger i att få artister intresserade utan i att hitta den rätta mixen som innebär de musikaliska stjärnsmällar som vi redan fått se många prov på.
Den här första säsongen är inget som TV4 ens frontar med på sin sida. Till detta var man sannolikt för ängsliga och trodde nog inte riktigt på den succé det nu blivit.
Till nästa säsong kommer "Så mycket bättre" att vara deras flaggskepp och förhoppningsvis ger det även kanalen råg i ryggen att våga göra andra program som viker av ifrån den mall kanalen har snöat in på i alldeles för hög grad.
Jakten efter olika typer av talang går vidare i rikets olika tv-kanaler. Tyvärr verkar inte någon ha ett ärligt uppsåt att verkligen finna och bära fram det som verkligen är bra och unikt.
Sveriges Television har sitt eget flaggskepp i form av Melodifestivalen som varje år haussas och som sedan bara visar prov på en hopplöst dålig musiksmak när det väl kommer till kritan och senare ska tävlas i den stora europeiska finalen.
Varje år får Christer Björkman nytt förtroende att försöka förmå landets låtskrivare att skicka in sin allra bästa låtar som knockar tv-tittarna i både Sverige och övriga Europa. Av någon anledning är inte låtskrivarna beredda att skicka in sina allra bästa låtar till det stall av samma artister som snurrar runt runt i melodifestivalens korridorer.
Det finns helt enkelt ingenting spännande med denna tävling längre.
TV4 har en rad olika programserier som handlar om olika typer av talanger.
I Let's dance, Körslaget och ett antal andra olika programserier handlar det om att artister och andra kändisar ska visa prov på vad de är bra på förutom att göra det som de egentligen borde ägna sin tid åt. Det är alltså egentligen inget talangprogram utan rent nöje och lite lyteskomik.
Den kanalen sänder även varje vår programmet som heter just "Talang" där syftet är att lyfta fram olika typer av talang, men där det egentligen bara handlar om b-talanger som inte har lyckats få en plats där de egentligen skulle ha konkurrerat men inte lyckats. Det är sångare som varken lyckas ta en plats i Melodifestivalen eller i Idol och det är duktiga dussinartister inom andra områden som aldrig någonsin blir något mer än en passage i TV4 just den våren.
Sedan har TV4 just Idol som går varje höst. Det är nog femte eller sjätte året nu.
Tyvärr har även det här formatet i svensk regi blivit rejält urvattnat och där det dyker upp artister som har varit runt och valsat i diverse andra sammanhang utan att bli de stjärnor som Idol ändå har syftet att finna.
Det har kanske aldrig handlat så mycket om att finna originella artister med en egen stil i Idol. Till detta är formatet alldeles för polerat och inriktat på hitmusik som enbart platsar i de kommersiella radiokanalerna. Och det är kanske just här problematiken med det programmet ligger.
Om fokus hade varit lite mer riktat emot att finna originalitet och egenskaper som lockar till mer än en bakgrundslyssning på RixFM så kanske också dessa talanger hade kommit fram. Men när det inte är detta det handlar om och när det är en jury som sitter och berömmer artisterna som om de vore världsstjärnor så blir det ingen trovärdighet kvar.
En stor stjärnas förmåga att binda en publik och att lyckas sälja sina alster år efter år och ännu längre hänger inte på att lyckas sätta varenda ton rätt i en direktsändning. Det handlar om att kunna förmedla trovärdighet och känsla med en musik som fångar något helt annat hos lyssnaren.
Håkan Hellström har givetvis rätt när han säger att han inte ens hade tagit sig förbi en första audition i Idol. Hans röst hade ratats och han hade skickats hem med rådet från juryn att ägna sig åt något annat.
Detsamma skulle gälla ett antal andra av de stora svenska artister som jag lyssnar på. Lundell och Plura hade fått samma sågning som Hellström och Mauro Scocco skulle fallit på att han ser för trist ut på scen.
Idol är i första hand inte till för att finna den bästa talangen. Idol är till för att Andreas Carlsson, Anders Bagge och deras kollegor av låtskrivare i samma skrivbordslåda innehållandes popmusik utan någon långvarigare känsla ska få sina artister som sjunger en hitlåt eller två innan de hamnar som mellanakt på en finlandsfärja resten av karriären.
Den enda artist som klivit ut ur Idol med sin originalitet i behåll och som lyckats göra sig en egen karriär på sin personliga stil är Amanda Jenssen.
Det finns andra som har lyckats bra, som Darin och Agnes, men det är ingen som lyckats odla sin egen karriär så som Amanda.
Det är denna typ av talang som borde eftersökas istället för att plocka ut gamla norska schlagerartister utan framtida potential och strömlinjeformade ungdomar som inte tillför mer än visuell fägring för tittaren.
I Idol 2010 finns det en enda originell scenpersonlighet med i programmet. Hon heter Linnea Henriksson och det märkliga med henne är att hon förvandlas från en blyg hallandstjej vid sidan av scenen till en fullfjädrad och oberäknelig scenartist när hon väl kliver upp på densamma.
Ingen annan, möjligtvis undantaget den unga finska tjejen Elin Blom, har skugganav en chans att bli något mer än en deltagare i Idol 2010.
Det vore så enormt välgörande att få se ett talangprogram på riktigt som inte har den polerade ytan och de snabba hitsen som prioritet utan som varje år har ambitionen att söka en stjärna i alla dess rätta bemärkelser.
Frågan är bara vem som har modet att göra en sådan satsning?
Dessutom är det nog så att den som har potentialen att bli nästa stora stjärna också nästan alltid själv har drivkraften att ta sig fram till en möjlighet att kunna visa detta för en större publik.
Kanske är det just därför de inte heller dyker upp i Idol och andra liknande program och kanske är det just därför som vi får nöja oss att se Geir Rönning svassa omkring på fredagskvällarna och få stående ovationer av en jury som visar en total inkompetens i deras uppdrag vars enda syfte är att finna nästa stora artist.
Det är inte trovärdigt för programmet och det är definitivt inte trovärdigt för Bagge, Bagge-Wahlgren och Carlsson.
Kaj Kindvall har funnits i min radio i hela mitt liv. Hans röst har presenterat musik i Poporama, Discorama, Tio-i-topp och inte minst Tracks.
Tracks är Kaj Kindvall personifierad och få andra svenska radioprogram är så förknippad med en enda person som det är. Äldre svenskar kanske säger Hasse Tellemar och hans närmare 20 år i "Ring så spelar vi" men faktum är att det är svårt att hitta någon som har lett ett program så länge i en följd så som Kaj Kindvall har gjort med Tracks.
Nu meddelar han attdet ärslutför honomi Tracks och därmed med hela det programmet. Det är helt enkelt inte möjligt för någon att ta över ett program som han har sänt i 26 år sedan starten 1984.
Tracks kom i en tid när det bara fanns Sveriges Radio och Sveriges Televison. Vare sig reklamradion eller en massa tv-kanaler. MTV hade inte Europa-premiär förrän nån gång 87-88.
För mig var det en helig stund varje lördag under ganska många år fram till slutet på 80-talet. Lyssna på Tracks och spela in de bästa låtarna på kassettband som man sedan kunde lyssna på i sitt rum och i Freestylen till och från skolan.
Det var dessutom i en tid när topplistor i det här landet fortfarande lyste med sin frånvaro. Tracks fyllde ett stort behov och samtida med deras uppgång ligger tidningen OKEJ. De artister som var framgångsrika i Tracks var de som OKEJ fyllde sina nummer varannan vecka med.
Kaj Kindvall presenterade musik på allvar, utan en massa trams runt omkring, och gjorde det på ett sätt som var engagerande.
Vi sidan om den lista som presenterades varje lördag så sammanfattade Kaj Kindvall sedan hela året runt jul och nyår där de bästa låtarna räknades ner från nummer 100 till den allra bästa. Till detta var det också sidolistor om framgångsrikaste grupp, kvinnliga artist, manliga artist och det bästa landet.
Under några år ägnade jag mig åt riktigt nörderi genom att varje vecka följa upp listan, sätta egna poäng på låtarna och sedan bryta ner detta i samma olika listningar som Kaj Kindvall gjorde vid årets slut. Även om jag körde med ett eget system så var det förvånansvärt nära det som Kaj sedan spelade upp.
Många av alla de kassettband med musik spelad i Tracks och alla mina egna sammanställningar av varje veckas lista finns nere i källaren fortfarande.
Att nu sitta och läsa igenom de olika veckolistorna från 1984, 1985 och 1986 är inte så mycket en uppdatering på vilken fantastisk musik det handlade om som att det är en nostalgikick. Det finns bra många obegripliga hitlåtar i de där listorna i dag.
Att programmet nu läggs ner när Kaj Kindvall lämnar det beror inte enbart på honom givetvis. Det är en helt annan tid och det är ganska många år sedan Tracks fyllde den funktion som det en gång gjorde. Med dagens enorma utbud och alla de kanaler som finns att tillgå är utrymmet mindre.
Där det möjligtvis spelar en faktor är att det är lyssnarna som röstar fram listan, men annars har jag svårt att se förlusten annat än av nostalgiska skäl.
Vilken betydelse Kaj Kindvall har haft för popmusik finns det säkert många åsikter om, men att han med Tracks under 80- och 90-tal har hjälpt till att lyfta fram många svenska artister som annars inte hade fått samma möjlighet är jag fullkomligt övertygad om.
Han är en av mina tre svenska musikaliska husgudar.
Tillsammans med Ulf Lundell och Mauro Scocco har Peter Lemarc tagit mig igenom livet i både glad och svåra stunder.
När jag nu läseromhanscancer-sjukdom så går det en kall kår igenom kroppen och det enda som går att hoppas är att det är så positivt som han själv ändå försöker att framställa det som.
Men en inställd höstturné talar ändå sitt tydliga språk och om det är mentalt eller kroppsligt spelar inte någon roll.
Alla tummar för att sjukdomen knäcks och att Peter Lemarc får fortsätta att berätta, beröra och göra det som har varit så viktigt för så många människor sedan mitten av 80-talet.
Jag har nu lagt ut min samling med Madonna-skivor till salu på Tradera.
Den innehåller totalt 110 st skivor varav 90 st är vinyl.
31 st 7"-singlar
36 st 12"-singlar
10 st CD-singlar (3 och 5 inch)
2 st CD minialbum
14 st LP
1 st Live dubbel-LP
8 st picturediscs
8 st CD album
Komplett förteckning över innehållet finns i den här listan.
Under 4-5 år under 80- och början av 90-talet var jag en stor Madonna-fantast. Numera så är hon fortfarande en stor artist men det fanatiska från min sida har sedan länge lagt sig.
Jag vet inte hur många av alla politiskt intresserade som såg på Allsång på Skansen igår. Förmodligen inte så många med tanke på vad som pågår i Almedalen i Visby och att det var fotbolls-VM samtidigt.
I alla fall så dök helt plötsligt Mona Sahlin upp där med en vuvuzela i högsta hugg och en rad traditionella Mona-aforismer.
Dessutom avslöjade hon namnet på sin nya bok - "Luftslottet som sprängdes 2".
I alla fall tyckte jag att Marie Kühlers Mona-imitation var ganska bra. Om man nu får tycka att något med Mona Sahlin är roligt i tider där allt som inte är politiskt positivt kan anses vara mobbing.
Jag vet att det är många som stör sig på den där besserwisser-aktiga lite lillgamla tjejen som Robyn var redan när hon slog igenom för snart 15 år sedan. Just det har av någon orsak kommit i vägen för bedömningen av hennes musik i de breda folklagren.
För mig har hon varit en fantastisk artist och en ganska unik svensk sådan ända sedan debutalbumet.
Hon slog igenom ungefär samtidigt som Spice Girls och det var under den tiden mycket snack om girlpower. Spice Girls var konstruerad sådan, men jag tyckte redan då att om det är någon som kan bära det epitetet så var det Robyn. jag tycker fortfarande att hon med råge lever upp till den benämningen.
Hon har hela karriären, inte alltid frivilligt, gått sin egen väg och inte tagit skit från en massa skivbolags-människor och annat bransch-folk.
Hon har gått sin egen väg och hon fortsätter att göra så även nu när vi skriver 2010. I dagarna har hon släppt det förstaav trealbumdetta år.
Det är väl lika bra att minimera det allmänna tyckandet från en stor uttagningsgrupp och svenska folket så långt det är möjligt.
För alldeles uppenbarligen så har vi inte samma musiksmak som européerna vill lyssna på i Eurovision Song Contest.
Att Christer Björkman nu tycks ta ett fast grepp över valet av låtar till Melodifestivalen är säkert enbart av godo. Skit i bredden och skaka fram de låtar som är tillräckligt bra.
Till detta ska självfallet den internationella juryn få större makt i den svenska finalen samtidigt som svenska folkets makt baserad på taskig smak minimeras.
Allt makt till vår egen schlager-diktator och våra europeiska vänner med sinne för klämkäck musik!
Jag vet inte om detta kan vända intresset för tävlingen i Sverige, men sämre kan det ju knappast gå.
Att variera sitt musiklyssnande kan vara ett problem ibland. Det kan snurra samma artister och låtar någon gång för ofta.
Universal Music ger oss nu en tjänst, innehållande musik i deras kataloger, som heter Digster där man kan välja en av alla deras låtlistor och få den uppspelad i Spotify eller ladda ner den i iTunes.
Problemet är bara att alla låtlistor inte är gratis. Inte ens om man bara vill lyssna på dom i Spotify där man kanske dessutom som jag redan betalar 99 kronor i månaden för premium-konto. Nu är det ingen svindlande summa för Digsters premium-konto, men det är ändå ytterligare 19 kronor som ska till.
Jag tycker att det är lysande att kunna ta del av andras låtlistor och få nya influenser i sitt lyssnande. Men att betala för detta kan jag inte för mitt liv tro kommer att vara något framgångsrecept.
Jag kan istället tipsa om en annan enkel tjänst som kan tjäna som hjälp i sökandet efter musik. Det handlar om P3spotify som skapar Spotify-länkar till alla låtar som SR P3 spelar varje dag. Ännu bättre är Radiofy.se. Eller varför inte testa Spotyshare.
Med tanke på utbudet som finns är Digsters premiumkonto obegripligt.
Det som de flesta är intresserade av när de tittar på videon till Erykah Badus "Window Seat" är kanske om man får se henne naken eller inte. I så fall blir man besviken för i alla fall den officiella versionen i USA ser till att skugga allt vad bröst och kön heter när så mycket har ramlat av.
Men budskapet i videon är något som är långt mycket mer viktigt än om hon strippar och om man får se henne helt naken eller inte.
För mig är videon ett budskap till var och en av oss om vad som har hänt och vad som fortsätter att hända i relationen till varandra. Hur vi försöker att undanröja allt som inte är som vi själva vill och hur vi väljer att kontrollera individen istället för att låta denna göra det som individen är bäst på - leva sitt liv och göra sina egna val i frihet och respekt för andra.
Det handlar om att var och en ska får bära det kläder den vill utan att politiker och länder bestämmer vad som inte är tillåtet i det egna landet för att det inte har varit en naturlig del där tidigare.
Det handlar om att respektera var och en och att inte låta okunskap, rädsla och hat få ta över riktningen i vårt samhälle
En gång i tiden var känslan att TV4 låg i framkant och var den kanal som förändrade och förnyade programutbudet för oss tittare. Det fanns ambitioner och entusiasm som nådde ut till tittarna.
Numera är det inte längre på det viset. Det är istället en kanal som kör på gamla säkra kort, både program och personmässigt, och som inte längre tycks vara intresserade av något som är i närheten av att utveckla redan beprövade spår.
Det handlar om Äntligen hemma, Idol, Let's dance, Världens sämsta bilförare, Bonde söker fru, Körslaget och Talang i en evighetslång centrifugering utan tillskott till nyheter och ambitioner.
När kanalen plockade upp Expedition: Robinson i utbudet så trodde nog de allra flesta att man hade tankar på att förändra och förnya konceptet bort ifrån det som vi först lärde oss att älska på 90-talet men som vi sedan slutgiltigt tröttnade på de sista åren i TV3. Det visade sig vara fel. Mer än marginella förändringar har inte skett.
Nu meddelas att en annan gammal TV4-framgång ska komma tillbaka - Fångarna på fortet med Gunde Svan och Agneta Sjödin.
Det är ytterligare ett säkert kort som plockas in istället för något nydanande och jag har svårt att se hur detta skulle kunna komma i närheten av den succé som en gång i tiden skapades. Dessutom borde Gunde Svans medverkan i ett av vinterns allra sämsta program alla kategorier ha avskräckt TV4 från hans medverkan.
Nu väntar vi bara på Gladiatorerna (med Gunde och Agneta), Ingenting är omöjligt (med Gunde), Sikta mot stjärnorna (med Agneta), Småstjärnorna (med Agneta) och Tur i kärlek (med Agneta) återkommer i kanalen för att verkligen visa var skåpet från historien ska stå.
Jag tror inte att jag kommer att köpa någon sådan väska men visst spelar den på en nostalgi som inte nästan inte går att förklara för någon som är under 20 år.
Det är en väska utformad som ett gammalt hederligt C-60 kassettband och går lös på $10 plus frakt från USA.
Det enda det inspirerar mig till är att leta fram lådan med 300 st kassettband som ligger nånstans i förrådet.
Jag är inte någon expert på krishantering, men frågan är om det kan göras mycket bättre än vad Plura Jonsson gjorde hos Skavlan.
Utan omsvep och bortförklaringar svarar han, i linje med de första uttalandenai media, rakryggat på alla de frågor som Skavlan ställer.
Nu är det inte några riktigt elaka frågor, men det finns inte minsta tillstymmelse till bortförklaringar. Plura är en livsnjutare och en person som ibland agerar innan han tänker. En gammal bekant dyker upp och erbjuder kokain och bjussar på lite extra bara för att hans matprogramär så bra. Polisen tar honom innan han ens hunnit nyttja något och skammen inför sina anhöriga är det värsta.
Är han en missbrukare, frågar Skavlan, och Plura svarar nej det är jag inte. Jag kanske var det i början på 80-talet, men inte nu.
Inget dolt. Fullt ansvar för sin handling och skam inför sina vänner och sin familj. Ett skolexempel i krishantering.
Det är ett matprogram, men det är så mycket mer än så. Det är ett briljant tv-program som slår an exakt rätt ton och som håller sig ovanför alla pinsamma gränser som så ofta kan skådas i tv.
Jag hade stora förväntningar på programmet redan när det bara pratades om det i höstas.
Mauro Scocco är en långväga favorit sedan tidigt 80-tal och här visar han prov på en distans och en humor som man tidigare har kunnat ana i samband med någon dokumentär med honom för länge sedan, men som här får exakt rätt inramning. Han är sådär lagom butter och han slänger in sina klockrena gliringar, kommentarer eller parodier på andra kända personer.
Plura Jonsson är en favorit som inte funnits med lika länge som Mauro, kanske sedan slutet av 80-talet, men som även han passar perfekt in här. Det mesta beror givetvis på att de två är kompisar och vet sina respektive roller. Plura går omkring barbröstad i sitt eget kök och lagar mat. Har man läst hans bok så har man redan tidigare fått en insyn i hans matälskande.
Det tredje benet i programmet är gästerna. Även här har man lyckats bjuda in personer som passar in i omgivningen.
Håkan Hellström var extremt nervös i det första programmet där han gästade tillsammans med Lena PH.
Gustav Skarsgård och Tova Magnusson gästade i det andra och i det senaste avsnittet var det Helena af Sandeberg och Lars Winnerbäck. Helena skrattade och Winnerbäck var lite blyg, men det funkar och man känner att man bara skulle vilja stå där i köket och dricka vin när maten lagas och sedan sitta vid bordet och lyssna på artisternas och skådespelarnas utläggningar, skrönor och skönsång långt in i natten.
Jag skulle bli överraskad om det inte blir en fortsättning på programmet och att det då kommer att sändas i en betydligt mer synlig kanal än TV8.
