Att rädda en äldre dam som har överfallits i sin egen bil genom att helt enkelt slå ner gärningsmannen borde rendera i feta applåder från samhället. Istället slutar det med ett fängelsestraff på ett år.
Jag bara undrar hur man i en situation likt den Per-Anders Pettersson hamnade i ska veta när man tillfogar en gärningsman tillräckligt stor skada för att han inte ska återuppta sitt överfall och när man har passerat den osynliga gräns som gör att gärningsmannen istället uppenbarligen är satt ur spel och oskadliggjord?
Hur ska man som privatperson kunna visa prov på civilkurage ingripa och undsätta en medmänniska i nöd när det agerandet kan rendera ett år i fängelse samtidigt som gärningsmannen dömdes till villkorlig dom och 8000 kronor i böter.
När övergår det från vad nöden kräver till något som ger ett års fängelse och vem vågar i fortsättningen testa sitt civilkurage och förmågan att slå lagom hårt utan att passera gränsen?
Uppdatering:
Niclas Strandh utvecklar sina tankar kring det hela bland annat med utgångspunkt från regeringens förslag till en civilkuragelag:
Det är galet dels utifrån hur man ska kunna lagstifta om mod att faktiskt ingripa på annat sätt än att ringa polis, dels för att såna här situationer kommer att uppstå många fler gånger. För det kommer innebära att du som ingripare riskerar tre saker: du ingriper inte tillräckligt och blir därmed dömd för underlåtelse. Om man griper in och gör som PAP i adrenalin och rädsla så kan du dömas för grov misshandel. Om man griper in lagom och det visar sig att gärningsmannen inte bryr sig utan har vapen eller på annat sätt tillfogar dig skada så blir du antingen dödad eller skadad – och vad man kan se på domarna i det här fallet får man inte så mycket i skadestånd.
Uppdatering 2:
Även Johan Ingerö bloggar om domen och uppmanar alla att skriva på namninsamlingen och gå med i den Facebook-grupp som finns till stöd för Per-Anders Pettersson.
