Även om inte jag, av naturliga orsaker, kommer att uppdatera mina bloggar och andra tillhåll på internet den dagen som jag är död så sak dessa olika ställen finnas kvar öppna för den som så önskar att faktiskt se vem jag var.
Jag ser det bland annat som en del i den framtida släktforskningen och att mina barn och barnbarn faktiskt ska kunna gå tillbaka och läsa om mina personliga åsikter eller det allmänna tyckandet jag ägnar mycket av min fritid åt.
Givetvis hoppas jag att det dröjer en lång, lång tid innan det är dags för någon att ens fundera över vad som ska ske med min samhällsblogg, min personliga blogg, mitt twitterkonto, min Facebook och alla andra digitala konton som redan finns och som kommer att ha hunnit byta skepnad oändligt många gånger innan den dagen kommer. Men den dagen ska det vara solklart att de ska vara kvar.
Av mig kommer det att finnas digital fotspår från slutet av 90-talet, då jag var knappa 30, till den dag det slutar. För alla, eller för väldigt många, som är födda sedan dess så kommer i princip hela deras liv att finnas dokumenterat i mindre eller större portioner.
Andra bloggar: Bloggvärldsbloggen, Mina moderata karameller, Sjumilakliv
Andra bloggar om: döden, testamente, bloggar, twitter, social media, Intressant.se
