Fortfarande är det många vanföreställningar och ren okunskap som kommer fram i debatten om sociala medier.
Senast ut är Maria-Pia Boëthius som i SvD säger att "även om 100 miljoner bloggare talar högt för varandra, har de ingenting att säga till om förrän någon väljer att lyssna."
I samma artikel uttalar sig även medieforskare Anja Hirdman på frågan om med de sociala medierna bara har fått fler arenor eller om det ger plats åt nya aktörer. Hennes svar är minst sagt märkligt:
"Vi ser en social exkludering, där de som inte har verktygen hålls utanför och de som är inne skapar fler arenor."
Två uttalanden som var och ett för sig, enligt mig och många andra, är hårresande och direkt felaktiga.
Jag vet inte vad Maria-Pia Boëthius grundar sin uppfattning på men för mig handlar det inte om att genom en direktkanal nå raka vägen till den yppersta makten med mitt budskap. Det handlar om de enorma nya demokratiska möjligheterna som finns för var och en av oss att enskilt och tillsammans bygga nätverk, broar och vad du vill för att i det lilla och det stora bit för bit förändra och vara med och påverka.
Jag vet inte heller vilka verktyg det är som Anja Hirdman anser resulterar i en social exkludering. Jag anser att det är precis tvärtom.
Så sent som för en vecka sedan fanns ett sådant tillfälle när det vid 21.15 på kvällen på Twitter började att surra om den presskonferens som LO skulle avhandla senare den kvällen. Det var spekulationer och diskussioner om vad detta skulle leda till och olika tankegångar om utgången beroende på beskedet. Jag bloggade om detta redan i måndags och Mary på bloggen Mina moderatar karameller knyter an till denna händelse när hon idag kommenterar ovanstående SvD-artikel:
"Det som skedde under Wanja L-Ws remarkabla presskonferens förra
söndagens natt kan intyga att de diskussioner som uppkom genom gänget
på twitter som satt online och följde spektaklet online, var och en på
sin kammare med twitter som gemensam kommunikationskanal , kan intyga
att det var just de vinklarna som sedan var gällande i
nyhetsrapporteringen dagen därpå.
Det uppstod helt autonomt grupparbete där alla samverkade, över och tvärsigenom organisationsgränser."
Hon nämner även den högaktuella gemensamma aktionen från fyra av landet ledande tidningar som uppmärksammar den fängslade Dawit Isaak:
"På twitter uppstod också idén att de stora tidningarna,, Aftonbladet, Exprressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skulle gå samman för att gemensamt hjälpa Davit Isaak. Chefredaktörerna har till och med gjort gemensamt besök hos Carl Bildt. Hade detta hänt om de inte fått kontakten via Twitter? Kanske, men inte så fort."
Två exempel så bra som några andra på möjligheternas makt för den breda massan snarare än maktens möjlighet att exkludera och begränsa. Utan det nya medielandskapet skulle detta aldrig ha varit möjligt.
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, Twitter, Maria-Pia Boëthius, Anja Hirdman, samhälle, Wanja Lundby-Wedin, blogg, mikroblogg, Intressant.se
