Detta märkliga påstår opinionsforskaren Henrik Oscarsson i en debattartikel som i övrigt innehåller en hel del relevanta synpunkter om våra politikers mikrobloggande som inte går att avfärda lika enkelt.
"Kan
inblickarna i politikernas vardag leda till att allmänheten når ökad
insikt om politikens förutsättningar? Stärker twitter förtroendebanden
mellan folket och eliten?
Erfarenhetsmässigt vet vi att det knappast är låglitande medborgare som
i första hand kommer att följa twittret, utan främst de redan politiskt
högintresserade. Höglitarna finner det intressant att ta del av
politikens vardag med möten, resor, föreläsningar, debatter och
voteringar.
Men för låglitarna
är det förstås lätt att snabbt finna bekräftelser i twittret. Fikande
ledamöter. Promenerande ledamöter. Resande ledamöter. Ledamöter på
konferens. Ledamöter på fest mitt i veckan. Ledamöter i bubbelbad.
Ledamöter som lagar till kräftstjärtsoppa."
Förutom att han använder två ord som jag aldrig har hört tidigare, låglitarna och höglitarna, så finns ett helt klart en poäng i just det faktum att de allra flesta som på Twitter följer politiker av olika slag givetvis är intresserade av politik och via den kanalen skaffar sig ytterligare mervärde. Jag ser egentligen inte någon skillnad mellan traditionella bloggar och mikrobloggar i det sammanhanget. Jag tror inte att det i allmänhet är de "låglitande" som har politikerbloggar i sina rss-läsare eller som bokmärken i webläsaren. Det ligger i sakens natur att skeptiker med ett förutbestämt förakt mot något väljer bort det till förmån för något annat mer intressant.
Oscarsson skriver att kortformatet inte räcker till för en seriös diskussion. Detta gör han strax efter det att han kallat Twitter för en vertikal envägskommunikation av gammalt klassiskt snitt.
Det är här som Oscarsson, precis som så många andra, helt har missat de möjligheter till direktkontakt, diskussion och ett rejält mervärde för var och en att hämta hem från Twitter och andra mikrobloggar. Jag säger inte att det sker med automatik. För självfallet räcker det inte att som politiker skriva om sina middag och sitt träningspass. Man måste vara beredd att ta frågor som dyker upp från följeslagare och ge något mer än statusrapporter om vad som sker just nu.
De politiker, och andra också för den delen, som förstår detta har mycket större möjligheter, eller i vart fall lika stora, som att ta de där torgmötena med sprida skurar åhörare och nästan inte en enda uppföljande fråga efteråt. Dessutom skulle jag dessutom vilja påstå att en god kombination av trivialiteter och seriös politik mycket väl kan fungera som en förtroendehöjande faktor då man får en bredare bild av personen bakom det politiska ansiktet.
Oscarsson väljer som så många andra att se de dåliga exemplen och välja ut dessa som bevis för att mikrobloggande är något meningslöst utan större vikt för vare sig twittraren eller den som följer. Så kan det vara, men så är det definitivt inte i alla sammanhang. Det gäller att börja följa för att sedan slänga skräpet i papperskorgen precis som inom så många andra områden.
Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, mikroblogg, twixdagen, politik, samhälle, kommunikation,
Intressant.se
